I förra veckan hörde jag en mamma säga till sina barn att de skulle sluta tjata om saker de ville ha. Bekant ämne för en förälder, inte sant? Det som fick mig att reagera var den här mammans argument för varför de inte skulle tjata:
"Ni har redan fått så mycket av mig idag. Ni har fått gå på museum, äta hamburgare och dricka läsk, ni har fått godis. Ni har fått så mycket av min TID! Jag hade kunnat fakturera mina kunder femhundra kronor i timmen istället för att vara med er idag"
Jag kan inte föreställa mig att mamman ville något illa med sina argument. Det jag undrar är hur barnen, som var i 6-8 års åldern, upplevde att får höra detta av sin stressade mamma? Det gav mig en tankeställare kring hur lätt det är att vi använder vår vuxenförklaring till saker och ting på ett sätt som lätt blir fel.
//Maria-Pia
onsdag 4 november 2009
onsdag 30 september 2009
Dina val speglar dina behov
Tänk om de val vi gör speglar de behov vi har just för stunden? Lek med tanken att det vore så. Vad skulle det innebära för dig?
Vilken information ger det dig?
Är det då vara möjligt att vara nöjd?
//Maria-Pia
Vilken information ger det dig?
Är det då vara möjligt att vara nöjd?
//Maria-Pia
tisdag 29 september 2009
Glädjen och styrkan i att dela
Förra veckan drog jag igång första modulen av min utbildning EQ Certifierad Handledare. Nio underbara människor är anmälda och ett nytt nätverk, en ny grupp och nya tankar föddes. Tack! Det är en glädje att få ta del av människors vilja att utvecklas tillsammans. Den öppna nyfikenheten, modet att dela med sig av sina tankar och känslor samt förmågan att ge varandra utrymme är slående under dessa utbildningar.
Min roll är skapa förutsättningarna för detta, leda och förebilda. Deras roll är att kliva in och ta för sig lika mycket som att ge. Precis som förra årets kull av EQ Certifierade Handledare är detta gäng oerhört roliga att arbeta tillsammans med och få möta! Jag ser fram emot nästa modul då vi ska använda alla de färdigheter vi nu gått igenom i rollspel och ett stort antal övningar!
//Maria-Pia
Min roll är skapa förutsättningarna för detta, leda och förebilda. Deras roll är att kliva in och ta för sig lika mycket som att ge. Precis som förra årets kull av EQ Certifierade Handledare är detta gäng oerhört roliga att arbeta tillsammans med och få möta! Jag ser fram emot nästa modul då vi ska använda alla de färdigheter vi nu gått igenom i rollspel och ett stort antal övningar!
//Maria-Pia
torsdag 17 september 2009
Läsarnas respons ger energi
Öppnade i morse mejlen och läste några härliga rader från Britt-Marie. Hon skriver att min bok Social och emotionell träning för alla barn är en av hennes "biblar" och att den är en av de bästa böckerna när det gäller barns sociala kompetens.
Det är så vansinnigt roligt att få alla dessa mejl och telefonsamtal från er som läst min bok eller varit på någon av mina föreläsningar. Tack för er feedback och ert engagemang. Vi är många som vill göra det möjligt för barn och ungdomar att få vara sina bästa jag, erbjuda verktyg och försöka vara goda förebilder.
Vi är alltid förebilder. Det är både viktigt och jobbigt att tänka på. Jag brister ofta och gör och säger saker som jag egentligen inte vill. Då gäller det att minnas att det inte handlar om att vara "perfekt" som social och emotionell förebild. Det vore läskigt om någon lyckades! Nej, istället ska vi kunna vara våra sämsta jag, också, visa alla våra känslor, styrkor såväl som svagheter. Det är inte alltid så rumsrent kan jag uppleva.
Jag är människa. Precis som du. Det innebär både himmel och helvete, svart och vitt, det vill jag försöka stå för och leva i enlighet med. På så vis känner jag mig hel och levande. Och måste be om ursäkt och gottgöra när det blev för svart...
Då är det extra härligt att få feedback på att mitt arbete känns viktigt och relevant för andra. Jag vet vem jag vill hylla idag. Vem ska du visa din uppskattning idag?
//Maria-Pia
Det är så vansinnigt roligt att få alla dessa mejl och telefonsamtal från er som läst min bok eller varit på någon av mina föreläsningar. Tack för er feedback och ert engagemang. Vi är många som vill göra det möjligt för barn och ungdomar att få vara sina bästa jag, erbjuda verktyg och försöka vara goda förebilder.
Vi är alltid förebilder. Det är både viktigt och jobbigt att tänka på. Jag brister ofta och gör och säger saker som jag egentligen inte vill. Då gäller det att minnas att det inte handlar om att vara "perfekt" som social och emotionell förebild. Det vore läskigt om någon lyckades! Nej, istället ska vi kunna vara våra sämsta jag, också, visa alla våra känslor, styrkor såväl som svagheter. Det är inte alltid så rumsrent kan jag uppleva.
Jag är människa. Precis som du. Det innebär både himmel och helvete, svart och vitt, det vill jag försöka stå för och leva i enlighet med. På så vis känner jag mig hel och levande. Och måste be om ursäkt och gottgöra när det blev för svart...
Då är det extra härligt att få feedback på att mitt arbete känns viktigt och relevant för andra. Jag vet vem jag vill hylla idag. Vem ska du visa din uppskattning idag?
//Maria-Pia
tisdag 15 september 2009
Så glad att få ta del av skolans värld!
Igår höll jag en heldagsutbildning på Ellagårdsskolan i Täby norr om Stockholm. De har jobbat med EQ på schemat sedan slutet av 90-talet. Jag talade med dem och ledde övningar på teman som känslor och tillstånd, förhållningssätt och konsten att lägga undan sina egna värderingar och tolkingar och ställa frågor för att försöka förstå och stötta. Vi tränade oss också i att byta perspektiv och att bli bättre på att skapa och bevara goda relationer.
Det är så roligt att möta så här pass "hungriga" och inspirerande människor i skolans värld! Nyfikna, vetgiriga, välvilligt inställda till att göra övningar tillsammans med sina femtio kollegor och riktigt måna om att få ut mesta möjliga av denna dag. Grattis alla ni som har era barn på Ellagårdsskolan!
Nu ser jag fram emot höstens kommande uppdrag och föreläsningar! En av mina starkaste drivkrafter är just mötet med andra människor och allt spännande som händer när vi faktiskt vågar och tar oss tid att vara riktigt närvarande och nyfikna på varandra. Tack alla som ger mig möjlighet att få ha detta fantastiska yrke!
//Maria-Pia
Det är så roligt att möta så här pass "hungriga" och inspirerande människor i skolans värld! Nyfikna, vetgiriga, välvilligt inställda till att göra övningar tillsammans med sina femtio kollegor och riktigt måna om att få ut mesta möjliga av denna dag. Grattis alla ni som har era barn på Ellagårdsskolan!
Nu ser jag fram emot höstens kommande uppdrag och föreläsningar! En av mina starkaste drivkrafter är just mötet med andra människor och allt spännande som händer när vi faktiskt vågar och tar oss tid att vara riktigt närvarande och nyfikna på varandra. Tack alla som ger mig möjlighet att få ha detta fantastiska yrke!
//Maria-Pia
onsdag 2 september 2009
Musik och minnen
Min man skjutsade sonen till skolan och de lyssnade på U2's låt Magnificent. När låten tog slut sa min son: "Spela den igen pappa!" "Tycker du att den är bra?" frågade min man. "Ja, men den påminner mig också om Vargbröder 5", blev svaret. "Hur då?" undrade min man. "Jamen ni spelade den så mycket i somras när jag läste Vargbröder del 5".
Jag skrattar gott åt detta och minns samtidigt själv hur musik satt starka avtryck i mitt inre. När jag till exempel hör Tom Jones (Sverigeaktuell) på radion åker jag automatiskt tillbaka till radhuset i Vendelsö i slutet av 60- och i början av 70-talet. Jag ser vår röda skivspelare som tog upp halva gillestugan (man hade faktiskt gillestuga på den tiden - utöver matrum och vardagsrum!). Jag känner den bruna hetäckningsmattans struktur under fötterna och ser mamma och pappa hålla takten genom att knäppa med fingrarna och skaka lite på kropparna på sant 70-talsmanér.
Eller var gång signaturen till radioprogramet Sommar erövrar mina hörselgångar! Då hamnar jag i gungan i det stora trädet på höjden utanför entrédörren till vårt härliga sommarhus på Lådna i Stockholms skärgård. Jag hör mormor skramla med disken och hönsen som tant Maja i granngården matar med rester från eget bord. Jag känner kittlet i magen då gungan svingar mig fram och tillbaka. Och jag blir så lycklig...
Min man berättar att sonen satt alldeles tyst och totalt fokuserad i bilen då de än en gång lyssnade på Magnificent. Kanske återuplevde han då boken, kanske hela serien Vargbröder, vilka han sträckläste under resorna med husbilen i somras. Kanske bli den låten en del av hans liv med minnen om en svunnen barndom med värme, kärlek, lycka och eviga sommarlov?
På vilka vis får du tillgång till dina minnen? Musik, dofter, smaker, fotografier, röster, beröring?
//Maria-Pia
Jag skrattar gott åt detta och minns samtidigt själv hur musik satt starka avtryck i mitt inre. När jag till exempel hör Tom Jones (Sverigeaktuell) på radion åker jag automatiskt tillbaka till radhuset i Vendelsö i slutet av 60- och i början av 70-talet. Jag ser vår röda skivspelare som tog upp halva gillestugan (man hade faktiskt gillestuga på den tiden - utöver matrum och vardagsrum!). Jag känner den bruna hetäckningsmattans struktur under fötterna och ser mamma och pappa hålla takten genom att knäppa med fingrarna och skaka lite på kropparna på sant 70-talsmanér.
Eller var gång signaturen till radioprogramet Sommar erövrar mina hörselgångar! Då hamnar jag i gungan i det stora trädet på höjden utanför entrédörren till vårt härliga sommarhus på Lådna i Stockholms skärgård. Jag hör mormor skramla med disken och hönsen som tant Maja i granngården matar med rester från eget bord. Jag känner kittlet i magen då gungan svingar mig fram och tillbaka. Och jag blir så lycklig...
Min man berättar att sonen satt alldeles tyst och totalt fokuserad i bilen då de än en gång lyssnade på Magnificent. Kanske återuplevde han då boken, kanske hela serien Vargbröder, vilka han sträckläste under resorna med husbilen i somras. Kanske bli den låten en del av hans liv med minnen om en svunnen barndom med värme, kärlek, lycka och eviga sommarlov?
På vilka vis får du tillgång till dina minnen? Musik, dofter, smaker, fotografier, röster, beröring?
//Maria-Pia
måndag 31 augusti 2009
Hur kan man plötsligt vara så trött...
All energi, alla idéer och alla kvällsbad från klipporna kom av sig. Blev sjuk och sååå trött. Efter att ha suttit vid datorn en stund tar jag mig för pannan och bara måste vila. Somnar och sover bort en halvtimme, igen. Gör allt för att kurera mig inför en utbildning jag ska hålla på onsdag. Jag avskyr att ställa in uppdrag, hela mitt väsen ryggar inför tanken. Men vad göra när att duscha och vara trevlig mot familjen känns som Mount Everest? Tips, anyone?
//Maria-Pia (eller de forna resterna av...)
//Maria-Pia (eller de forna resterna av...)
torsdag 27 augusti 2009
Minnen mot stress
Denna höst har jag med mig många härliga minnen efter sommaren som givit mig möjlighet att besöka delar av Sverige och Danmark. Det skulle egentligen ha varit hela norrlandskusten, Kiruna, Abisko och Lofoten och ner genom Norge men vädret styrde oss söder ut...
...mot jättelånga Öland som vi rundade under en vecka, där jag efter en tremilalång cykeltur med familjen slutade i vägrenen (!), lilla charmiga Kristianopel där vi sjöng i hop med en latinamerikansk musiker, alltid lika sköna Haväng på Österlen där vi sov bland fåren och korna på ängen ovanför havet, Kivik med Bures Fisk, Simrishamn och Ystad, glassiga Skanör och Falsterbo, pulserande Malmö, extremt vackra Västjylland där vi sov och badade utmed milslånga, breda stränder, ljuset och bärnstenarna i Skagen, jätteroliga Legoland där vi skrattade nonstop (utom när jag fick ett hungerutbrott och skällde ut min man offentligt för att han la sig i min beställning - efter att maten mättat magen blev jag snäll igen), alltid underbara Göteborg och som jag i år besökte två gånger för konserterna med U2 och Madonna, Marstrands charm, Bjärehalvöns skönhet inklusive Hallands Väderö och Hovshallar och puttenuttiga Torekov och sista veckan på mitt älskade Gotland och Fårö - där vi missade Elvis death party med ett dygn och fick ha en egen Elvisfest på Kutens Bensin!
Två fårskinn rikare, med solbrun hud och ett tillsynes oändligt lugn kom jag hem för en dryg vecka sedan. Nu sitter jag i en evakueringslägenhet pga en vattenskada hemma och har ont i halsen och mår illa. Livet förändras hela tiden. Det lustiga är att jag trivs lika bra nu som för ett par veckor sedan då jag satt med en drink i solnedgången ute i världens vackraste natur. Jag har efter många år lärt mig förvalta njutningen och ledigheten och bära med mig tillståndet en bra bit vidare.
Stressen brukar hinna ifatt även mig och visst växer att göra högen medan jag sitter här och skriver. OCH jag vet att det ordnar sig. I min hjärna (och för säkerhets skull även i datorn) har jag bilderna kvar, de minnen som jag nu kommer att använda när mörkret faller på.
...mot jättelånga Öland som vi rundade under en vecka, där jag efter en tremilalång cykeltur med familjen slutade i vägrenen (!), lilla charmiga Kristianopel där vi sjöng i hop med en latinamerikansk musiker, alltid lika sköna Haväng på Österlen där vi sov bland fåren och korna på ängen ovanför havet, Kivik med Bures Fisk, Simrishamn och Ystad, glassiga Skanör och Falsterbo, pulserande Malmö, extremt vackra Västjylland där vi sov och badade utmed milslånga, breda stränder, ljuset och bärnstenarna i Skagen, jätteroliga Legoland där vi skrattade nonstop (utom när jag fick ett hungerutbrott och skällde ut min man offentligt för att han la sig i min beställning - efter att maten mättat magen blev jag snäll igen), alltid underbara Göteborg och som jag i år besökte två gånger för konserterna med U2 och Madonna, Marstrands charm, Bjärehalvöns skönhet inklusive Hallands Väderö och Hovshallar och puttenuttiga Torekov och sista veckan på mitt älskade Gotland och Fårö - där vi missade Elvis death party med ett dygn och fick ha en egen Elvisfest på Kutens Bensin!
Två fårskinn rikare, med solbrun hud och ett tillsynes oändligt lugn kom jag hem för en dryg vecka sedan. Nu sitter jag i en evakueringslägenhet pga en vattenskada hemma och har ont i halsen och mår illa. Livet förändras hela tiden. Det lustiga är att jag trivs lika bra nu som för ett par veckor sedan då jag satt med en drink i solnedgången ute i världens vackraste natur. Jag har efter många år lärt mig förvalta njutningen och ledigheten och bära med mig tillståndet en bra bit vidare.
Stressen brukar hinna ifatt även mig och visst växer att göra högen medan jag sitter här och skriver. OCH jag vet att det ordnar sig. I min hjärna (och för säkerhets skull även i datorn) har jag bilderna kvar, de minnen som jag nu kommer att använda när mörkret faller på.
söndag 23 augusti 2009
Konsertsommar
Igår var jag på Coldplay, den sista av årets fyra arenakonserter för min del(Springsteen, U2, Madonna, Coldplay). Det var en riktigt, riktigt bra konsert! Ser verkligen fram emot att få se dem på Ullevi nästa gång de kommer. De är nästan i klass med U2!
Nu gäller det att skapa attraktiva mål för hösten efter sommarens konserter och resor. I morgon träffar jag NLP Access gänget igen och snart börjar höstens första uppdrag att rulla igång... Tur att jag har ett sådant roligt arbete! I höst är det extra mycket spännande på gång med olika publikationer jag håller på att ta fram som ska komplettera EQ-dockan.
Njöt solen idag, fick lite extra färg på kinden och promenerade tillsammans med familjen runt Fredhäll, Kungsholmen och Lilla Essingen. Stockholm är så härligt med sina vatten, båtar och klippor att bada ifrån. Det känns ok att vara tillbaka igen!
//Maria-Pia
fredag 21 augusti 2009
Neufelds bok har kommit på svenska!
I ett inlägg i juni skrev jag om Dr Gordon Neufelds konferens. Nu har hans bok kommit ut på svenska, den ska jag beställa och läsa bums!
//Maria-Pia
Hemma igen
Åter i stan efter en lååång semester på resande fot. Efter U2 konsertern for vi vidare med husbilen till Marstrand men vände sedan söderut igen mot Bjärehalvön. Outforskad mark för min del men jag förälskade mig i Torekov, Hovs Hallar och Hallands Väderö, de kristallklara vattnen och den böljande naturen. Hit kommer vi garanterat tillbaka.
En vecka efter U2 var det så dags för Madonna, sommarens tredje konsert. Vi stod längst fram även denna gång! Regnet föll men avtog precis innan Madonna intog scenen, då torkade vi snabbt! Det var en bra show med snygg dans på scenen och riktigt roligt att för första gången se Madonna live, denna starka och energifyllda femtioåring. Vilken kropp! Till och med min vackra 21-åriga dotter blev lite avundsjuk... Vi ska återuppta träningen nu efter semestern!
Givetvis var det inte samma känsla om med U2, men som sagt roligt! Dagen efter konserten for vi raskt öster ut och tog färjan till Gotland där vi tillbringade åtta härliga dagar och nätter bland raukar och vackra vyer. Jag älskar Gotland och Fårö! Drömmer om ett hus på Fårö och en lägenhet i Visby...
Sitter nu i en lägenhet i Fredhäll där vi bor tillfälligtvis pga en vattenskada hemma. Helt ok efter omständigheterna att bada från klipporna på kvällen och ha gångavstånd till Fridhemsplan. Igår började Anton i trean, Magnus for till jobbet liksom Lenita och jag börjar med mejlfloden, bläddra i kalendern och försöka hitta tillbaka till det som kallas verkligheten. Jag älskar mitt arbete men måste erkänna att jag är som skapt för att ha semester, jag kan verkligen konsten att släppa allt, nästan glömma bort vad jag gör under vinterhalvåret...
Får väl läsa min egen bok för att fräscha upp minnet!
//Maria-Pia
söndag 2 augusti 2009
U2 äger!
Idag är jag dagen efter. Dagen efter U2. Jag stod tillsammans med min man och dotter bara några centimeter från att få röra vid Bono, längst fram under konserten som var BÄST! Perfekt väder, underbar musik och så världens bästa rockband som ger allt, rätt in i hjärtat. Jag är 43 år men hade inga problem med att bete mig som när jag var 20 och gick på konserter. Vilt hoppande, sjungande och varm i kropp och själ fick jag återuppleva U2 (som jag inte sett på 16 år, då i Madrid eftersom jag bodde i Spanien vid den tiden). Så fantastiskt bra igår. Tack för att jag fick uppleva detta.
Nu väntar ännu en veckas skön semester med familjen innan vi ska tillbaka till Göteborg för att se Madonna om åtta dagar... Ingen dum sommar, Springsteen, U2, Madonna och sist Coldplay... och då har jag inte ens nämnt Öland, Blekinge, Österlen, resten av Skåne och det fantastiska Danmark med Skagen och hela Västjyllands stränder som aldrig tar slut... Mer om det sen. NU ska jag återigen lyssna till sångerna som ljuder inom mig...
//Maria-Pia
fredag 5 juni 2009
Emotioner - motorn för mognad
Jag var på ett heldagsseminarium med Dr Gordon Neufeld igår, en klinisk psykolog från Kanada som var i Sverige för första gången. Ämnet var hur vi ska nå de barn och ungdomar som har inlärnings- och beteendeproblem. Hans tankar ligger så långt ifrån skamvrån och time out man kan komma! Jag hade äran att få äta lunch tillsamman med honom och pedagogdoktorn John Steinberg.
Gordon hämtar mycket från anknytningsteorin och hävdar med bestämdhet att vi inte kan lära ut gott beteende till barn som inte har fått sin anknytningshunger stillad. Barn måste först känna sig säkra, älskade och trygga - först därefter kan vi locka fram viljan att uppföra sig väl. Vem kan lära något samtidigt som man känner sig hotad och inte vet om man är omtyckt?
De jämnåriga är en ständig sårbarhetskanon varför det är så viktigt med vuxna som tydligt visar att de bryr sig om barnet. Få dem att känna att du verkligen bryr dig och älskar dem och du ska få se underverk. Jag tänker spontant på läraren Stavros i TV serien Klass 9A...
Gordon sa mycket tänkvärt igår men jag vill här särskilt lyfta fram vikten av att barn får gråta frustrationens och sårbarhetens tårar och att de verkligen får känna ett misslyckande. Om vi misslyckas utan att känna kan vi inte lära av våra egna misslyckanden. Hur många är det inte som gör om samma sak gång på gång, trots att det inte fungerar?
Man kan mäta tårarnas biokemiska sammansättning och se skillnad på tårar av smärta och tårar av frustration och sårbarhet. Barn behöver tillgång till tårar och en trygg plats där de kan släppa fram dem för att de ska kunna mogna i rätt riktning. Till saken hör att det är hemmet som ska stå för mognaden medan skolan står för socialiseringen. I den bästa av världar.
Vi vet dock att inte alla barn har det hem och den trygghet som där krävs för att kunna mogna i den takt de är ämnade att göra. Därav många av de problemem som visar sig i skolan men inlärnings- och beteendestörningar.
Poängen är att barn måste känna sina känslor, även de svåra! En intuitiv kunskap som gått förlorad hos många av dagens föräldrar som av olika skäl inte vill att deras barn ska uppvisa några svåra känslor. De är ofta rädda för känslor och hämmar dem genom yttre stimulans istället för att bekräfta och locka fram exempelvis tårar.
En annan viktig aspekt är den där hjärnan tillåter barnet att gå från att uppleva endast en känsla/emotion i taget till att kunna uppleva flera, blandade känslor. Det är när vi kan uppleva två känslor samtidigt. Jag kan vara arg på någon som svikit mig och samtidigt förlåta. Jag kan vilja klippa till någon men låta bli eftersom jag också kan känna att det är fel. Ingen fyraåring är kapabel att förlåta någon annan, de har inte hjärna för det! Efter fem års ålder kan de, om de utvecklas i rätt takt ,uppleva dubbla känslor och har då också förmågan att förlåta och uppleva ambivalenta känslor. Alltför många barn hindras dock i sin utveckling och utvecklar heller aldrig den impulskontroll som är så viktig för att vi inte ska skada oss själva eller andra.
Kontentan av det hela är att den emotionella utvecklingen och den så viktiga anknytningen (som självfallet sker på emotionell nivå) är grunden och förutsättningen för att vi ska kunna få barn att må och fungera bra. Jag lovar att föra fram ännu mer om detta under mina föreläsningar och ge konkreta tips på hur du man man göra i relationen tillsammans med barn, ungdomar och vuxna!
Tips! En bok av Gordon kommer på svenska i år, Brain Books/Natur och Kultur!
//Maria-Pia
Gordon hämtar mycket från anknytningsteorin och hävdar med bestämdhet att vi inte kan lära ut gott beteende till barn som inte har fått sin anknytningshunger stillad. Barn måste först känna sig säkra, älskade och trygga - först därefter kan vi locka fram viljan att uppföra sig väl. Vem kan lära något samtidigt som man känner sig hotad och inte vet om man är omtyckt?
De jämnåriga är en ständig sårbarhetskanon varför det är så viktigt med vuxna som tydligt visar att de bryr sig om barnet. Få dem att känna att du verkligen bryr dig och älskar dem och du ska få se underverk. Jag tänker spontant på läraren Stavros i TV serien Klass 9A...
Gordon sa mycket tänkvärt igår men jag vill här särskilt lyfta fram vikten av att barn får gråta frustrationens och sårbarhetens tårar och att de verkligen får känna ett misslyckande. Om vi misslyckas utan att känna kan vi inte lära av våra egna misslyckanden. Hur många är det inte som gör om samma sak gång på gång, trots att det inte fungerar?
Man kan mäta tårarnas biokemiska sammansättning och se skillnad på tårar av smärta och tårar av frustration och sårbarhet. Barn behöver tillgång till tårar och en trygg plats där de kan släppa fram dem för att de ska kunna mogna i rätt riktning. Till saken hör att det är hemmet som ska stå för mognaden medan skolan står för socialiseringen. I den bästa av världar.
Vi vet dock att inte alla barn har det hem och den trygghet som där krävs för att kunna mogna i den takt de är ämnade att göra. Därav många av de problemem som visar sig i skolan men inlärnings- och beteendestörningar.
Poängen är att barn måste känna sina känslor, även de svåra! En intuitiv kunskap som gått förlorad hos många av dagens föräldrar som av olika skäl inte vill att deras barn ska uppvisa några svåra känslor. De är ofta rädda för känslor och hämmar dem genom yttre stimulans istället för att bekräfta och locka fram exempelvis tårar.
En annan viktig aspekt är den där hjärnan tillåter barnet att gå från att uppleva endast en känsla/emotion i taget till att kunna uppleva flera, blandade känslor. Det är när vi kan uppleva två känslor samtidigt. Jag kan vara arg på någon som svikit mig och samtidigt förlåta. Jag kan vilja klippa till någon men låta bli eftersom jag också kan känna att det är fel. Ingen fyraåring är kapabel att förlåta någon annan, de har inte hjärna för det! Efter fem års ålder kan de, om de utvecklas i rätt takt ,uppleva dubbla känslor och har då också förmågan att förlåta och uppleva ambivalenta känslor. Alltför många barn hindras dock i sin utveckling och utvecklar heller aldrig den impulskontroll som är så viktig för att vi inte ska skada oss själva eller andra.
Kontentan av det hela är att den emotionella utvecklingen och den så viktiga anknytningen (som självfallet sker på emotionell nivå) är grunden och förutsättningen för att vi ska kunna få barn att må och fungera bra. Jag lovar att föra fram ännu mer om detta under mina föreläsningar och ge konkreta tips på hur du man man göra i relationen tillsammans med barn, ungdomar och vuxna!
Tips! En bok av Gordon kommer på svenska i år, Brain Books/Natur och Kultur!
//Maria-Pia
The Boss
I kväll ska jag återigen uppleve Bruce Springsteen! Det blir femte gången och det är hela 16 år sedan sist!
Första gången var på den legendarsika konserten på Ullevi 2004 då regnbågen omfamnade hela folkhavet i pausen. Veckan därefter liftade jag ner till Frankfurt, köpte svarta biljetter utanför entrén och sprang som en galning över planen för att hamna längst fram. Jag tappade synen precis innan konserten (vätske-, sömn- och matbrist) och vakterna ville lyfta ut mig. Då satte jag mig på gräset och höll det hårdaste jag kunde i stängslet och skrek NEJ, jag stannar! Sakta återvände synen, jag svimmade inte och hade under resten av konserten full service från de snälla vakterna med vatten att dricka.
Tredje gången stod jag på läktaren (!) med dåvarande pojkvännen. Trist.
Fjärde gången kom jag direkt från Arlanda efter att ha bott i Spanien ett år. Min syster och hennes pojkvän tog hand om packningen efter att de hämtat mig vid flyget och jag kastade mig direkt in i folkhavet på Stadion. Jag var totalt pank, hade lånat pengar för att kunna gå på konserten - ja för att ens kunna ta mig hem från Spanien, där jag veckorna innan dessutom hade sett U2 i Madrid. Ung, vild och galen i/av musik!
Ikväll går jag på konserten tillsammans med min älskade man. Vi kommer antagligen att vara lite småsega efter varsin händelserik vecka på jobbet. Vi ska stå på gräset och till min mans förskräckelse kommer jag att tränga miglångt fram. Inte lika ung och långt i från pank blir jag vild och galen ikväll av musiken som jag älskade då jag växte upp. Nostalgi och mycket känsla. Jag börjar nästan gråta redan nu...
//Maria-Pia
Första gången var på den legendarsika konserten på Ullevi 2004 då regnbågen omfamnade hela folkhavet i pausen. Veckan därefter liftade jag ner till Frankfurt, köpte svarta biljetter utanför entrén och sprang som en galning över planen för att hamna längst fram. Jag tappade synen precis innan konserten (vätske-, sömn- och matbrist) och vakterna ville lyfta ut mig. Då satte jag mig på gräset och höll det hårdaste jag kunde i stängslet och skrek NEJ, jag stannar! Sakta återvände synen, jag svimmade inte och hade under resten av konserten full service från de snälla vakterna med vatten att dricka.
Tredje gången stod jag på läktaren (!) med dåvarande pojkvännen. Trist.
Fjärde gången kom jag direkt från Arlanda efter att ha bott i Spanien ett år. Min syster och hennes pojkvän tog hand om packningen efter att de hämtat mig vid flyget och jag kastade mig direkt in i folkhavet på Stadion. Jag var totalt pank, hade lånat pengar för att kunna gå på konserten - ja för att ens kunna ta mig hem från Spanien, där jag veckorna innan dessutom hade sett U2 i Madrid. Ung, vild och galen i/av musik!
Ikväll går jag på konserten tillsammans med min älskade man. Vi kommer antagligen att vara lite småsega efter varsin händelserik vecka på jobbet. Vi ska stå på gräset och till min mans förskräckelse kommer jag att tränga miglångt fram. Inte lika ung och långt i från pank blir jag vild och galen ikväll av musiken som jag älskade då jag växte upp. Nostalgi och mycket känsla. Jag börjar nästan gråta redan nu...
//Maria-Pia
onsdag 3 juni 2009
Att slå mot sitt eget barn
Aldrig trodde jag väl att jag skulle rikta och satsa en väl avvägd spark rakt mot magtrakten på min egen dotter. Inte heller att jag skulle ge allt jag har för att knuffa henne bort från mig. Men jösses vad befriande - OCH jätteläskigt att gå emot sina allra starkaste modersinstinkter!!! Att slå mot sitt eget barn...
Jag och min dotter Lenita (21 år) var på kick-boxning i går. Första gången för mig. Jag var lite nervös inför att råka få en smäll i ansiktet innan vi började passet. Till saken hör att jag alltid varit "bollrädd" och starkt ogillar att ha något nära ansiktet som känns hotfullt. Det jag inte hade tänkt på var att jag själv förväntades slå och sparka mot mitt barn!!!
Givetvis slår man inte direkt på varandra utan på kraftiga kuddar som sparringpartnern håller upp. Men man ska ändå safta i och rikta sina slag och sparkar mot sparringpartnern som håller i dessa kuddar. I det här fallet mitt eget kött och blod, den jag tillsammans med övriga familjen älskar mest av allt på jorden. Mycket märklig upplevelse...
Jag satte mig dock över det och tog det för vad det var, träning. Det gick och det var både roligt, läskigt och svettigt! Kanonträning - särskilt för mor och dotter kanske! Vi kan från och med nu leva ut våra konflikter i träningshallen, dels våra egna, dels dem vi har med andra människor. Sikta, satsa och slå en rak höger, en vänsterkrok och därefter några snabba uppercuts! Vill du så visualiera den du är arg på samtidigt. Snygga armar på köpet!
//Maria-Pia, boxarmamman
Jag och min dotter Lenita (21 år) var på kick-boxning i går. Första gången för mig. Jag var lite nervös inför att råka få en smäll i ansiktet innan vi började passet. Till saken hör att jag alltid varit "bollrädd" och starkt ogillar att ha något nära ansiktet som känns hotfullt. Det jag inte hade tänkt på var att jag själv förväntades slå och sparka mot mitt barn!!!
Givetvis slår man inte direkt på varandra utan på kraftiga kuddar som sparringpartnern håller upp. Men man ska ändå safta i och rikta sina slag och sparkar mot sparringpartnern som håller i dessa kuddar. I det här fallet mitt eget kött och blod, den jag tillsammans med övriga familjen älskar mest av allt på jorden. Mycket märklig upplevelse...
Jag satte mig dock över det och tog det för vad det var, träning. Det gick och det var både roligt, läskigt och svettigt! Kanonträning - särskilt för mor och dotter kanske! Vi kan från och med nu leva ut våra konflikter i träningshallen, dels våra egna, dels dem vi har med andra människor. Sikta, satsa och slå en rak höger, en vänsterkrok och därefter några snabba uppercuts! Vill du så visualiera den du är arg på samtidigt. Snygga armar på köpet!
//Maria-Pia, boxarmamman
måndag 1 juni 2009
Som katt och hund
I förra veckan var jag i Gävle på en heldagsutbildning med Michael Grinder i ickeverbal kommunikation och ledarskap. Wow! Jag var superfokuserad hela dagen och blev väldigt imponerad av Michaels förmåga att trollbinda publiken. Bra innehåll, konkret, praktiskt och oerhört användbart dessutom! De som läser det jag skriver och bevistar mina utbildningar och föreläsningar kommer garanterat att få ta del av Grinders katt- och hundmetaforer för mänsklig kommunikation! Så sitt vackert, lyft tassen eller klös ifrån - det kommer mer!
PS Michael är bror till John Grinder som tillsammans med Richard Bandler grundade NLP - som, enligt min karta, är världens kanske bästa metoder och förhållningssätt för kommunikation och utveckling!
//Maria-Pia, ICNLP NLP Trainer
PS Michael är bror till John Grinder som tillsammans med Richard Bandler grundade NLP - som, enligt min karta, är världens kanske bästa metoder och förhållningssätt för kommunikation och utveckling!
//Maria-Pia, ICNLP NLP Trainer
onsdag 13 maj 2009
Effektivitet
Underbart att känna sig "back on track"! De senaste dagarna har jag varit grymt effektiv på jobbet och hunnit hålla efter där hemma. Jag har skrivit tre artiklar, ringt de samtal jag länge tänkt ringa, förberett en föreläsning och arbetat på mitt kommande värderingsspel utöver att sköta det löpande arbetet med kundrelationer och annat. Yes! Jag älskar att känna mig effektiv.
Varför? Vet inte.
Vad gjorde att jag gick från de föregående två veckornas mycket ineffektiva arbetsdagar till det nuvarande tillståndet? Var det yogaklassen jag gick på i måndags? Eller den roliga föreläsningen med Klas Hallberg i torsdags? Eller det faktum att jag återupptagit mina dagliga må bra rutiner (morgonyoga, affirmationer och raska 45 minuters promenader runt sjön)? Eller att jag ställt upp lite extra och hjälpt andra, skjutsat mamma, maken och dottern, satt egna behov lite åt sidan, varit mer tillmötesgående? Eller var det helt enkelt så att the bottom was nådd?
Någon mer än jag som undrar när jag ska sluta spekulera och bara njuta av att vara i flow?
//Maria-Pia
Varför? Vet inte.
Vad gjorde att jag gick från de föregående två veckornas mycket ineffektiva arbetsdagar till det nuvarande tillståndet? Var det yogaklassen jag gick på i måndags? Eller den roliga föreläsningen med Klas Hallberg i torsdags? Eller det faktum att jag återupptagit mina dagliga må bra rutiner (morgonyoga, affirmationer och raska 45 minuters promenader runt sjön)? Eller att jag ställt upp lite extra och hjälpt andra, skjutsat mamma, maken och dottern, satt egna behov lite åt sidan, varit mer tillmötesgående? Eller var det helt enkelt så att the bottom was nådd?
Någon mer än jag som undrar när jag ska sluta spekulera och bara njuta av att vara i flow?
//Maria-Pia
onsdag 6 maj 2009
Har någon pratat med barnen?
"Hårt slag mot skolan", "3 av 4 kommuner skär ned i skolan", "Klasserna blir större och lärare sägs upp för att ekonomin ska gå ihop".
Förstasidan och rubriker ur Svenska Dagbladet idag. Många barn sitter intill vuxna som läser tidningar. Många barn hör med stor sannolikhet nyhetsuppläsaren om kvällarn på TV. Hur mycket av lågkonjunktur och finanskris uppfattar barn? De bryr sig kanske inte så mycket. Men när det talas och skrivs om skolan är de själva berörda på ett mer konkret sätt. Då kanske de lystrar vilket väcker tankar hos dem. På vilket vis drabbas min skola och jag själv?
Har någon tänkt på att prata med barnen om nedskärningarna i skolan? Hur gör vi det på ett sätt som tydliggör utan att väcka oro? Hur kan vi försvara att fröken Larsson i skolan måste sluta för att kommunen ska ha råd att betala pension till fd magister Andersson? Eller att skolan inte längre kan ha bibliotek, sjuksyster eller specialundervisning?
Måste min fröken också sluta? Kommer vi att få mat i skolan? Kan lillebror börja i skolan till hösten eller är det slut på pengarna då?
Kanske finns det frågor som behöver ställas och besvaras?
//Maria-Pia
Förstasidan och rubriker ur Svenska Dagbladet idag. Många barn sitter intill vuxna som läser tidningar. Många barn hör med stor sannolikhet nyhetsuppläsaren om kvällarn på TV. Hur mycket av lågkonjunktur och finanskris uppfattar barn? De bryr sig kanske inte så mycket. Men när det talas och skrivs om skolan är de själva berörda på ett mer konkret sätt. Då kanske de lystrar vilket väcker tankar hos dem. På vilket vis drabbas min skola och jag själv?
Har någon tänkt på att prata med barnen om nedskärningarna i skolan? Hur gör vi det på ett sätt som tydliggör utan att väcka oro? Hur kan vi försvara att fröken Larsson i skolan måste sluta för att kommunen ska ha råd att betala pension till fd magister Andersson? Eller att skolan inte längre kan ha bibliotek, sjuksyster eller specialundervisning?
Måste min fröken också sluta? Kommer vi att få mat i skolan? Kan lillebror börja i skolan till hösten eller är det slut på pengarna då?
Kanske finns det frågor som behöver ställas och besvaras?
//Maria-Pia
onsdag 29 april 2009
"Den här jävla skiten måste stoppas, så enkelt är det"
Citatet kommer från kommunalrådet Tommy Nysten i Gällivare. Jag såg honom i ett reportage på nyheterna ikväll. Reportaget handlade om droger i Gällivare och alla de ungdomar som där drogar och har avlidit pg a av droger och självmord.
Igår kväll var jag i Gällivare och föreläste på Folkets Hus för förskole- och skolpersonal om Livskunskap. Ikväll sitter jag, efter samma föreläsning i Luleå, åter på mitt hotellrum och tittar på Aktuellts inslag om drogerna i Gällivare. Enligt Aimo som jobbar på närradion där, är det som i Kristiania i Danmark. När mamman till Malin som tagit sitt liv pga drogmissbruk berättar om sitt sista möte med dottern börjar tårarna rinna på mig.
Jag jobbar med fokus på känslor och Livskunskap och är inte rädd för att gråta. Och vilken förälder blir inte berörd av att lyssna på en annan förälder som just förlorat sitt barn?
Det här var en ort, en mamma, ett liv som blev alldeles för kort. Det finns många andra orter, föräldrar och ungdomar som kämpar mot drogerna. En intervjuad kille sa att "det finns en historia av alkohol här, och att steget därifrån till drogerna inte är så långt, att testa något nytt..."
Kommunalrådet Nysten var upprörd, att en politiker svär i TV:n är bevis nog. Tack Tommy Nysten för att du vågade visa känslor och reagerar!
Malin är död. Många med henne. Andra tar en drog nu. Och nu. Och igen. Vad gör vi andra? Vad gör du? Hur vet du att inte dina barn tar droger? Jag anklagar INGEN och vet av erfarenhet hur tufft det är att vara tonårsförälder och lägga sig i. Lika tufft som att arbeta med barn och ungdomar i olika verksamheter, vilja väl och ändå inte räcka till.
Snälla alla landets kommuner och friskolor, spar inte in på de förebyggande insatserna! Vi vet att social och emotionell träning/Livskunskap ger resultat och verktyg till barn och ungdomar att våga säga nej. Säga nej till droger, alkohol och kompistryck. Att det stärker och bygger upp självkänsla och självförtroende. Tror du mig inte så åk till en förskola eller en skola och hälsa på där man arbetar framgångsrikt med detta! Härliga barn, härlig stämning! Personalen måste få adekvat utbildning och handledning och skolledningen ska vara positivt inställda och driva detta. Då ger det andra resultat än ungdomar som drogar sig och inte längre vill leva. Det är min fasta övertygelse!
//Maria-Pia
Igår kväll var jag i Gällivare och föreläste på Folkets Hus för förskole- och skolpersonal om Livskunskap. Ikväll sitter jag, efter samma föreläsning i Luleå, åter på mitt hotellrum och tittar på Aktuellts inslag om drogerna i Gällivare. Enligt Aimo som jobbar på närradion där, är det som i Kristiania i Danmark. När mamman till Malin som tagit sitt liv pga drogmissbruk berättar om sitt sista möte med dottern börjar tårarna rinna på mig.
Jag jobbar med fokus på känslor och Livskunskap och är inte rädd för att gråta. Och vilken förälder blir inte berörd av att lyssna på en annan förälder som just förlorat sitt barn?
Det här var en ort, en mamma, ett liv som blev alldeles för kort. Det finns många andra orter, föräldrar och ungdomar som kämpar mot drogerna. En intervjuad kille sa att "det finns en historia av alkohol här, och att steget därifrån till drogerna inte är så långt, att testa något nytt..."
Kommunalrådet Nysten var upprörd, att en politiker svär i TV:n är bevis nog. Tack Tommy Nysten för att du vågade visa känslor och reagerar!
Malin är död. Många med henne. Andra tar en drog nu. Och nu. Och igen. Vad gör vi andra? Vad gör du? Hur vet du att inte dina barn tar droger? Jag anklagar INGEN och vet av erfarenhet hur tufft det är att vara tonårsförälder och lägga sig i. Lika tufft som att arbeta med barn och ungdomar i olika verksamheter, vilja väl och ändå inte räcka till.
Snälla alla landets kommuner och friskolor, spar inte in på de förebyggande insatserna! Vi vet att social och emotionell träning/Livskunskap ger resultat och verktyg till barn och ungdomar att våga säga nej. Säga nej till droger, alkohol och kompistryck. Att det stärker och bygger upp självkänsla och självförtroende. Tror du mig inte så åk till en förskola eller en skola och hälsa på där man arbetar framgångsrikt med detta! Härliga barn, härlig stämning! Personalen måste få adekvat utbildning och handledning och skolledningen ska vara positivt inställda och driva detta. Då ger det andra resultat än ungdomar som drogar sig och inte längre vill leva. Det är min fasta övertygelse!
//Maria-Pia
måndag 27 april 2009
Barnkonventionen
Min nioårige son såg mig stint i ögonen och sa:
"Ni kan inte tvinga mig! Det är lag på det i Sverige. Ni får inte tvinga mig att gå med på teater om jag inte vill".
Bra, det verkar ha jobbat med Barnkonventionen i skolan, tänkte jag. Och övertalade sonen att han visst ville gå med på teater. Ibland får man följa med trots att det inte känns ett dugg lockande, sa jag, klok som en gammal syrsa. Jag tror till och med att jag sa något så klumpigt som att jag minsann följer med honom på bio fast jag kanske inte alltid har lust...
Åter till barnkonventionen. Vad tusna står det i den , egentligen? Jag känner mig tvungen att gå in och läsa på. Innan min smarta och begåvade son gör det åt mig och jag totalt tappar greppet som förälder!
Jag citerar ur Barnkonventionens artikel 12:
Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.
Jag ska nog ta en artikel om dagen framöver, integrera och tänka till om. Lever vi i Sverige i enlighet med den ratificerade barnkonventionen? Känner vi, du och jag, gemene man, till vilka de 54 artiklarna är? Borde jag som dessutom arbetar professionellt för att skapa en bättre uppväxt för barn och ungdomar kanske känna till den lite bättre?
Tur att jag har barn som hela tiden lär mig saker!
//Maria-Pia
"Ni kan inte tvinga mig! Det är lag på det i Sverige. Ni får inte tvinga mig att gå med på teater om jag inte vill".
Bra, det verkar ha jobbat med Barnkonventionen i skolan, tänkte jag. Och övertalade sonen att han visst ville gå med på teater. Ibland får man följa med trots att det inte känns ett dugg lockande, sa jag, klok som en gammal syrsa. Jag tror till och med att jag sa något så klumpigt som att jag minsann följer med honom på bio fast jag kanske inte alltid har lust...
Åter till barnkonventionen. Vad tusna står det i den , egentligen? Jag känner mig tvungen att gå in och läsa på. Innan min smarta och begåvade son gör det åt mig och jag totalt tappar greppet som förälder!
Jag citerar ur Barnkonventionens artikel 12:
Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.
Jag ska nog ta en artikel om dagen framöver, integrera och tänka till om. Lever vi i Sverige i enlighet med den ratificerade barnkonventionen? Känner vi, du och jag, gemene man, till vilka de 54 artiklarna är? Borde jag som dessutom arbetar professionellt för att skapa en bättre uppväxt för barn och ungdomar kanske känna till den lite bättre?
Tur att jag har barn som hela tiden lär mig saker!
//Maria-Pia
fredag 24 april 2009
Kloka tankar
Jag förstår inte dig.
Du förstår inte mig.
Vad mer har vi gemensamt?
Är det möjligt att se likheter och söka det gemensamma i det faktum att vi är olika och inte förstår varandra?
Användbart i alla relationer och mer specifikt då det uppstår problem, konflikt eller en vanlig "fnurra på tråden"!
//Maria-Pia
Du förstår inte mig.
Vad mer har vi gemensamt?
Är det möjligt att se likheter och söka det gemensamma i det faktum att vi är olika och inte förstår varandra?
Användbart i alla relationer och mer specifikt då det uppstår problem, konflikt eller en vanlig "fnurra på tråden"!
//Maria-Pia
torsdag 23 april 2009
När människor får göra det de är bra på
Igår var jag med familjen på Cirkus och såg Elvis med Glada Hudiks teatern. Härlig musik, kanonfin ljussättning, energifylld koreografi, en mycket engagerad publik och en liten detalj till - kanonbra show med härliga människor på scen!
Vi skrattade, hade svårt att sitta still (det svänger rejält om de gamla Elvislåtarna!) och klappade händerna så till den milda grad att jag faktiskt har träningsvärk i armarna idag.
I förrgår Pär Johanssons föreläsning om Glada Hudik, igår uppleva det med egna ögon, öron och känslor. En riktigt bra vecka.
Så himla inspirerande att se människor göra det de är bra på - med humor och glädje. Kan man göra detta med en uppsättning utvecklingsstöra och normalstörda - då finns inga gränser för vad vi kan åstadkomma på andra arbetsplatser, i föreningar, skolor och familjer. Se och inspireras! Så underbart att se annat än trådsmala, "perfekta" och mainstreamstylade artister på en svensk scen. Tack!
//Maria-Pia
Vi skrattade, hade svårt att sitta still (det svänger rejält om de gamla Elvislåtarna!) och klappade händerna så till den milda grad att jag faktiskt har träningsvärk i armarna idag.
I förrgår Pär Johanssons föreläsning om Glada Hudik, igår uppleva det med egna ögon, öron och känslor. En riktigt bra vecka.
Så himla inspirerande att se människor göra det de är bra på - med humor och glädje. Kan man göra detta med en uppsättning utvecklingsstöra och normalstörda - då finns inga gränser för vad vi kan åstadkomma på andra arbetsplatser, i föreningar, skolor och familjer. Se och inspireras! Så underbart att se annat än trådsmala, "perfekta" och mainstreamstylade artister på en svensk scen. Tack!
//Maria-Pia
tisdag 21 april 2009
Skratt och tårar - normalstörd?
I morse var jag på ett frukostseminarium arrangerat av Talarforum och mannen på scenen var Pär Johansson. Initiativtagare och ledare för Glada Hudik teater. Ni vet, teatern med utvecklingstörda och normalstörda på scenen!
Jag tjöt av skratt och satt stundtals med tårar i ögonen och en mycket varm känsla i kroppen under denna 45 korta men mycket intensiva föreläsning. Gå och lyssna på Pär när du får chansen! Hans budskap är att alla människor ska få göra det de är bra på och att alla människor som blir sedda och uppskattade fortsätter att växa och utvecklas - utan ände!
Jag tjöt av skratt och satt stundtals med tårar i ögonen och en mycket varm känsla i kroppen under denna 45 korta men mycket intensiva föreläsning. Gå och lyssna på Pär när du får chansen! Hans budskap är att alla människor ska få göra det de är bra på och att alla människor som blir sedda och uppskattade fortsätter att växa och utvecklas - utan ände!
Pär berättade att han först var rädd för de utvecklingsstörda när han började arbete med dem. Allt ifrån att de fick gå kurser i att lära sig knyta skorna (utan framgång) till att de idag när de intervjuas i radio och TV visar prov på enastående humor, spontanitet och kärlek.
Jag tror inte Pär längre är rädd för de utvecklingsstörda, inte ens för de normalstörda. Själv ser han underbart störd, men inte skakad, ut där han flaxar fram och tillbaka på scenen och ingjuter hopp och tro på en bättre värld. För mig var det veckans höjdpunkt!
I morgon ska jag tillsammans med maken och sonen se föreställningen Elvis med Glada Hudik teatern!
//Maria-Pia
torsdag 16 april 2009
Utvecklingssamtal med sig själv
Idag gjorde jag det som jag pratat om så länge att jag borde. Jag satta två köksstolar mitt emot varandra och hade ett utvecklingssamtal med mig själv.
Det gick väldigt bra till en början. Jag var tydlig mot mig själv med vad jag ville ha ut av samtalet, vilka frågeställningar jag ville ha svar på och klargjorde också tidsåtgång för samtalet. När det var gjort bytte jag stol och såg mig själv djupt i ögonen (?) och svarade snällt på frågorna.
En överblick av nuläget ur ett privat perspektiv, de närmsta relationerna och min egen syn på hälsa, vardagsrutiner och den senaste tidens problem och glädjeämnen. Därefter skiftade jag fokus och berättade för mig själv hur jag ser på mitt yrkesliv just nu. Där någonstans hände något. Jag blev tvungen att återigen byta stol för att ge mig själv feedback.
"Du ser plötsligt väldigt trött ut", hörde jag mig själv säga. "Nyss när du talade utstrålade du energi och att du visste vad du ville och var du står i livet. När du nu pratar om ditt yrkesliv upplever jag att du tappar energi och inte vet varken ut eller in. Håller du med mig och vad handlar det i sådana fall om?"
Jag fick byta stol och fundera en stund. Det visade sig att jag tyckte att jag hade helt rätt. Jag kunde rent fysiskt känna hur energin var som bortblåst. Jag var trött och ville bara gå och lägga mig. Jag som älskar mitt arbete! Jag som har tusen idéer och massor av projekt på gång!
Det verkar också vara svaret. För mycket roligt att välja mellan, så till den milda grad att jag tappar energi just nu. Jag la mig och tänkte en timme under täcket, så där lyxigt som jag har det eftersom jag är egenanställd och inte har någon chef som vill att jag sitter vid ett skrivbord och tänker, eller nåt!
Nu ikväll känns det mycket bättre. Dagens utvecklingssamtal har resulterat i ny energi, jag vet vad jag ska göra för att hämta tillbaka min vanliga höga energinivå och jag har gjort en skiss för innehållet i min nästa bok! (Tack Jenny, min redaktör, som ringde idag och precis i rätt tid frågade kring kommande bokprojekt!) Jag har påbörjat en handlingsplan och ska imorgon jobba vidare med den och därmed få mina prioriteringar klara.
Guuuud så skönt! Testa du också - allt som behövs är två stolar!
//Maria-Pia
torsdag 2 april 2009
Nu är det nu
Jag är så glad att solen skiner och att påsken ska bli varm! Vi ska köpa utemöbler och inreda vår nya, härliga terass. Det ger mig känslan av lyx, att veta att sommaren snart är här med sol, grillmiddagar och semesterresor, lata dagar vid stränder, vandring i fjäll och ett och annat myggbett.
Jag vill vara här och nu, leva varje stund och veta att nu är det nu och aldrig sen. Lättare sagt än gjort! Nu gör jag det, i alla fall. Och nu igen! Härlig känsla! Hur gör du, oftast?
//Maria-Pia
Jag vill vara här och nu, leva varje stund och veta att nu är det nu och aldrig sen. Lättare sagt än gjort! Nu gör jag det, i alla fall. Och nu igen! Härlig känsla! Hur gör du, oftast?
//Maria-Pia
torsdag 26 mars 2009
Psykisk ohälsa - eller?
Det skrivs en del i svensk media om den psykiska ohälsan i vårt avlånga land. Enligt en undersökning har andelen ungdomar som uppger att de har besvär med oro, ängslan eller ångest ökat markant mellan åren 1989 och 2005.
År 1989 uppgav 9 procent av tjejerna och 4 procent av killarna mellan 16-24 år att de har dessa tecken på psykisk ohälsa. År 2005 visade smotsvarande undersökning på siffrorna 30 procent för tjejer och 14 för killar! Det är 16 år som skiljer de två undersökningarna åt. Lika lång tid som det tar att växa in i tonårslivet, hamna mitt i livets kanske mest turbulenta period. Plötsligt finns där tankar du aldrig tänkt, känslor på de mest märkliga ställen i kroppen och du gör saker som du sedan kanske får ångra. Impulser är svåra att tygla och känslorna betydligt snabbare än tankarna! Vuxenvärlden är stelbent och tråkig, kompisarna din livlina (förutsatt att du har några och inte är mobbad och utanförställd!). I skolan förväntas du prestera, sitta still på din plats och dessutom fungera tillsammans med människor du inte själv har valt. Fem dagar i veckan, år ut och år in. Då har vi inte ens nämnt att du ska fatta beslut som kan kännas helt avgörande för din framtid så som vad du ska läsa för gymnasieprogram, i vilken skola osv.
Är det konstigt att den psykiska ohälsan ökar? Har den alls ökat? Enligt Lars Dencik som är professor vid universitet i Roskilde, Danmark, men bor i Sverige, bör vi ta rapporterna om den ökande psykiska ohälsan med en nypa salt. Han hävdar att öppenhet, jämlikhet och vad han kallar den svenska lamentationskulturen (klagokultur) spelar roll i dessa undersökningar. I korthet menar han att svensken är öppen och gärna delar med sig av sina problem, han hävdar att skam som känsla till stor del är borta. Vi är jämlika och barn känner väl till sina rättigheter. Detta innebär att vi kräver rättvisa, att jämlikhet skulle leda till att vi alla ska ha lika mycket av allt. Klagokulturen handlar om hur man kommunicerar och ställer frågor till varandra, att det är kulturellt betingat hur vi besvarar frågan "hur mår du?". Det har också att göra med att vi "mår dåligt på en mycket hög nivå", att vi är friskast men samtidigt har störst antal sjukskrivna och långtidssjukskrivna.
Jag tycker generellt sett att man ska ta undersökningar och larmrapporter med en nypa salt, ibland en näve salt. Det är också viktigt att våga lita på sin egen upplevelse och att lyssna till människor i sin omgivning. Jag lyssnar ofta till alla de pedagoger och barnskötare jag träffar i egenskap av föreläsare och handledare runt om i landet. Många är de som med emfas betonar de förändringar de upplevt genom åren. Förändringar av hur barn mår, hur de uppför sig och inte minst på den emotionella nivån. Många barn tycks sakna empatisk förmåga, andra bär på sina föräldrars sorger och besvär och många har svårt att knyta an, känna tillit och att fungera i grupp. Jag har träffat lärare som säger att de måste lära barn att leka tillsammans!
Personligen är jag övertygad om att en förändring måste till och att den har tagit sin början. Många är de pedagoger som dagligen aktivt och medvetet arbetar med att stärka barns sociala och emotionella färdigheter genom Livskunskap, EQ eller social emotionell träning. De är hjältar i vardagen. De finns där när föräldrar inte orkar vara förebilder, själva mår för dåligt eller är för självupptagna. Liksom föräldrar måste finnas för sina barn när någon i skolan eller förskolan brustit och kanske rent av utfört en kränkning. Barn behöver goda vuxna förebilder. Många!
På vilket vis är du en god förebild? Vad vill du utveckla? Vad kan du lära andra?
//Maria-Pia
År 1989 uppgav 9 procent av tjejerna och 4 procent av killarna mellan 16-24 år att de har dessa tecken på psykisk ohälsa. År 2005 visade smotsvarande undersökning på siffrorna 30 procent för tjejer och 14 för killar! Det är 16 år som skiljer de två undersökningarna åt. Lika lång tid som det tar att växa in i tonårslivet, hamna mitt i livets kanske mest turbulenta period. Plötsligt finns där tankar du aldrig tänkt, känslor på de mest märkliga ställen i kroppen och du gör saker som du sedan kanske får ångra. Impulser är svåra att tygla och känslorna betydligt snabbare än tankarna! Vuxenvärlden är stelbent och tråkig, kompisarna din livlina (förutsatt att du har några och inte är mobbad och utanförställd!). I skolan förväntas du prestera, sitta still på din plats och dessutom fungera tillsammans med människor du inte själv har valt. Fem dagar i veckan, år ut och år in. Då har vi inte ens nämnt att du ska fatta beslut som kan kännas helt avgörande för din framtid så som vad du ska läsa för gymnasieprogram, i vilken skola osv.
Är det konstigt att den psykiska ohälsan ökar? Har den alls ökat? Enligt Lars Dencik som är professor vid universitet i Roskilde, Danmark, men bor i Sverige, bör vi ta rapporterna om den ökande psykiska ohälsan med en nypa salt. Han hävdar att öppenhet, jämlikhet och vad han kallar den svenska lamentationskulturen (klagokultur) spelar roll i dessa undersökningar. I korthet menar han att svensken är öppen och gärna delar med sig av sina problem, han hävdar att skam som känsla till stor del är borta. Vi är jämlika och barn känner väl till sina rättigheter. Detta innebär att vi kräver rättvisa, att jämlikhet skulle leda till att vi alla ska ha lika mycket av allt. Klagokulturen handlar om hur man kommunicerar och ställer frågor till varandra, att det är kulturellt betingat hur vi besvarar frågan "hur mår du?". Det har också att göra med att vi "mår dåligt på en mycket hög nivå", att vi är friskast men samtidigt har störst antal sjukskrivna och långtidssjukskrivna.
Jag tycker generellt sett att man ska ta undersökningar och larmrapporter med en nypa salt, ibland en näve salt. Det är också viktigt att våga lita på sin egen upplevelse och att lyssna till människor i sin omgivning. Jag lyssnar ofta till alla de pedagoger och barnskötare jag träffar i egenskap av föreläsare och handledare runt om i landet. Många är de som med emfas betonar de förändringar de upplevt genom åren. Förändringar av hur barn mår, hur de uppför sig och inte minst på den emotionella nivån. Många barn tycks sakna empatisk förmåga, andra bär på sina föräldrars sorger och besvär och många har svårt att knyta an, känna tillit och att fungera i grupp. Jag har träffat lärare som säger att de måste lära barn att leka tillsammans!
Personligen är jag övertygad om att en förändring måste till och att den har tagit sin början. Många är de pedagoger som dagligen aktivt och medvetet arbetar med att stärka barns sociala och emotionella färdigheter genom Livskunskap, EQ eller social emotionell träning. De är hjältar i vardagen. De finns där när föräldrar inte orkar vara förebilder, själva mår för dåligt eller är för självupptagna. Liksom föräldrar måste finnas för sina barn när någon i skolan eller förskolan brustit och kanske rent av utfört en kränkning. Barn behöver goda vuxna förebilder. Många!
På vilket vis är du en god förebild? Vad vill du utveckla? Vad kan du lära andra?
//Maria-Pia
torsdag 12 mars 2009
Modern meditation, kan vi förebygga en svensk skolmassaker?
Vaknar tidigt idag och kan inte somna om så jag sätter på kaffe och hämtar in morgontidningen, Svenska Dagbladet. IDAG-sidan har med ett inlägg som jag skrev som respons på en tidigare artikel om kompismassage i förskolan. Artikeln ingår i SvD's artikelserie Modern meditation. Kul att återigen vara med och se EQ-dockan omnämnd i en av Sveriges största dagstidningar! Förra gången var i ett helsidesreportage i Dagens Nyheter den 12 juni förra året.
Jag har med glädje följt SvD's artikelserie som delvis behandlar sådant jag själv föreläser om. Givetvis kan jag inte låta bli att reflektera kring hur meditation, mindfulness, mental träning och massage (fyra välgörande ord som börjar på m!) skulle kunna användas mer medvetet inom förskola och skola för att förebygga hemska tragedier som den i Tyskland. Hur kan det hjälpa, undrar du kanske?
Vi vet genom forskning att de delar i hjärnan som väcker starka negativa känslor som aggressivitet och rädsla stillar ner sin aktivitet vid mental träning, meditation, mindfulness och massage. Hjärnans högra pannlob aktiveras då vi känner oss stressade, oroliga eller nedstämda medan den vänstra pannloben aktiveras vid lugn, harmoni och lyckokänslor. När vi utövar någon av de fyra m:en förflyttas aktiviteten från höger pannlob till vänster, d v s vi upplever mer lugn, harmoni och lycka.
Det tycks mig uppenbart att de fyra m:en skulle kunna användas preventivt för att öka barn och ungdomars välbefinnande! Många jag möter i förskolans och skolans värld vittnar om positiva effekter i form av lugnare individer och grupper med hjälp av dessa metoder. Så när ger vi alla barn rätten att regelbundet få träning i att själva skapa sig positiva sinnestillstånd? När utbildas alla pedagoger och ämnet får vara ett naturligt inslag i skolan?
Oavsett vi kallar det meditation, avslappning, mindfulness eller vila får vi positiva och främjande effekter på individ, grupp och samhällsnivå. Vi erbjuder barn och ungdomar möjligheten att själva kunna påverka sina sinnestillstånd, dels här och nu, dels långsiktigt. Själv var jag, som jag skriver i SvD, trettiofem år gammal innan jag lärde mig hur jag genom mental träning kunde påverka mina tillstånd. Jag slutade därmed känna mig som ett offer för mina känslor, upplevde betydligt större lugn, harmoni och lycka än någonsin tidigare.
Tänk om Tim Kretschmer i Tyskland fått tillgång till de fyra m:en under sin skoltid, kanske hade han mått och fungerat lite bättre? Vi vet inte och får aldrig svaret på frågan. Men vi vet att de fyra m:en förebygger depression och andra negativa tillstånd, sådant som ledde till att Tim tog till vapen och orsakade massakern. Vi vet att Livskunskap i skolan skapar bättre relationer och erbjuder möjlighet att verkligen mötas som människor. Vad är den kunskapen värd? Med facit i hand, Columbine High School i USA, Finland 2007 och 2008 och nu sist i Tyskland, känns det som att vi bör skruva upp tempot och införa denna forskningsbaserade kunskap i skolan, nu!
I media spekuleras kring om detta kan hända även i Sverige. Polisen tycks övertygade om att det bara är en tidsfråga och har inlett en specialutbildning för poliser som förberedelse inför det som komma skall. Som förälder med barn i skolan får jag en ovälkommen klump i magen när jag läser detta. När händer det? Var händer det? Hur blodigt blir det? Det är frågor som ingen vettig människa vill ställa sig. Jag vill inte ha dem i min hjärna och måste uppbåda all min mentala styrka för att ta makten över mina egna tankar och inte drabbas av en överväldigande rädsla.
Vad tycker du att vi ska göra? Någon som delar mina tankar? Någon som vill göra något? NU!?
Rädd, orolig och trygg av förvissning att vi faktiskt kan göra något.
//Maria-Pia
onsdag 11 mars 2009
Psykakuten nästa!
Jag smet iväg i all hast och sjönk ner på Kulturhusets scen Kilen för att vara med på premiären av Psykakuten idag. Kul, nytt, fräscht och lite darrigt!
Vem som helst kan mejla in frågeställningar som man vill ha hjälp att lösa. Spelgruppen som leds av regissören och samtalsledaren Paula McManus (är det ett taget namn?!) en regissör kan knappast ha ett bättre namn slår det mig nu. Men här finns inget manus eftersom detta är improvisationteater! Med på scenen finns en psykoterapeut och fem skådisar, salongen är fullsatt och alla förväntasfulla.
Dagens mejlfråga (lite som ungdomsprogrammet Bullen i TV som gick förr) kommer från en kille vars flickvän gjort slut och har en ny. Hon fortsätter dock att träffa mejlskrivaren och de har någon slags relation utan hennes nya killes vetskap. Mejlsskrivaren mår inte bra av detta men älskar sitt ex.
Spelgruppen drar igång med hjälp av publiken för att skapa karaktären som visar sig bli till 25-årige Olle som pluggar på Konstfack. Ett antal scener utspelas och Paula för handlingen framåt genom sina frågeställningar och ibland bryska avbrott då hon verkar anse att spelgruppen gör mindre intressanta saker. Även psykoterapeuten får bidra med sin kompetens som till en början känns väldigt trevande men efter hand tar sig.
Jag sniffar mig till en hel del premiärnerver men imponeras av ensemblens kreativitet då de vid flera tillfällen går in och räddar situationer som ser ut att haverera. Killen med huvudrollen verkar ibland helt lost och totalt stum. Ibland är han dock så äkta och så närvarande i karaktären Olles smärta och svaga självkänsla att jag undrar om han spelar eller är sig själv? Det är alltså berg och dalbana vad gäller improvisationskonsten, som jag upplever det. Men vad vet jag! Jag har inte mer erfarenhet än en helgkurs i improvisationsteater - bortsett från att hela livet ibland känns som en improvisation förstås!
Kul idé med Psykakuten, och jag ska försöka komma loss framöver igen och gå vid åtminstone ett tillfälle till. Det fick fart på min teater- och dramådra som ligger latent ända sedan jag i tonåren gick på Calle Flygares teaterskola. Numera leder jag oftast andra i rollspel då jag i mitt arbete handleder pedagoger eller har utbildningar. Jag ska nog anmäla mig till en teater- eller dramkurs och fylla på lite för egen del igen! Tack Paula McManus och övriga på scen för bra lunchteater och inspiration! Jag och ett par goda vänner brukar ha psykjunta ibland och utöva hypnos och NLP-processer på varandra och samtala om sådant som rör det mänskliga. Det är kul!
//Maria-Pia
Vem som helst kan mejla in frågeställningar som man vill ha hjälp att lösa. Spelgruppen som leds av regissören och samtalsledaren Paula McManus (är det ett taget namn?!) en regissör kan knappast ha ett bättre namn slår det mig nu. Men här finns inget manus eftersom detta är improvisationteater! Med på scenen finns en psykoterapeut och fem skådisar, salongen är fullsatt och alla förväntasfulla.
Dagens mejlfråga (lite som ungdomsprogrammet Bullen i TV som gick förr) kommer från en kille vars flickvän gjort slut och har en ny. Hon fortsätter dock att träffa mejlskrivaren och de har någon slags relation utan hennes nya killes vetskap. Mejlsskrivaren mår inte bra av detta men älskar sitt ex.
Spelgruppen drar igång med hjälp av publiken för att skapa karaktären som visar sig bli till 25-årige Olle som pluggar på Konstfack. Ett antal scener utspelas och Paula för handlingen framåt genom sina frågeställningar och ibland bryska avbrott då hon verkar anse att spelgruppen gör mindre intressanta saker. Även psykoterapeuten får bidra med sin kompetens som till en början känns väldigt trevande men efter hand tar sig.
Jag sniffar mig till en hel del premiärnerver men imponeras av ensemblens kreativitet då de vid flera tillfällen går in och räddar situationer som ser ut att haverera. Killen med huvudrollen verkar ibland helt lost och totalt stum. Ibland är han dock så äkta och så närvarande i karaktären Olles smärta och svaga självkänsla att jag undrar om han spelar eller är sig själv? Det är alltså berg och dalbana vad gäller improvisationskonsten, som jag upplever det. Men vad vet jag! Jag har inte mer erfarenhet än en helgkurs i improvisationsteater - bortsett från att hela livet ibland känns som en improvisation förstås!
Kul idé med Psykakuten, och jag ska försöka komma loss framöver igen och gå vid åtminstone ett tillfälle till. Det fick fart på min teater- och dramådra som ligger latent ända sedan jag i tonåren gick på Calle Flygares teaterskola. Numera leder jag oftast andra i rollspel då jag i mitt arbete handleder pedagoger eller har utbildningar. Jag ska nog anmäla mig till en teater- eller dramkurs och fylla på lite för egen del igen! Tack Paula McManus och övriga på scen för bra lunchteater och inspiration! Jag och ett par goda vänner brukar ha psykjunta ibland och utöva hypnos och NLP-processer på varandra och samtala om sådant som rör det mänskliga. Det är kul!
//Maria-Pia
Vad innebär det att ha befogenhet i lärarrollen - egentligen?
Lyssnade på utbildningsminister Jan Björklund i morse som mötte professor Mats Ekholm i TV-soffan. Ekholm har initierat barnuppropet för att lagstadga barns rätt att utvecklas med lust och trygghet. Jag är en av de över 8000 som skrivit under uppropet.
Björklund har ett ord, utöver ordning och arbetsro, som han hela tiden återkommer till i sin argumentation, han säger att lärarna måste få befogenheter att vidta åtgärder. När jag till slut har hört detta så många gånger att jag känner mig hjärntvättad fromulerar sig en fråga i mitt huvud. Vad innebär det ha att ha befogenhet i lärarrollen? Att jag som lärare har rätt att utöva disciplinära åtgärder i form av bestraffning, utvisning, att jag kan tillkalla hjälp eller vidta stödåtgärnder, att jag får höja rösten, att jag har rätt att veta mer eller bättre än mina elever? Innebär det att jag är en auktorietet, eller att jag är auktoritär? Kan en befogenhet innebära att jag har rätten att kräva adekvat utbildning och handledning för att hela tiden kunna möta de olika behov jag dagligen ställs inför i mitt klassrum? Är befogenhet rätten att få träning och vägledning i konsten att förstå och bemöta barn och ungdomar? Hur skulle det se ut om vi började i den änden, minister Björklund?
Jag har ingen enkel gör så här lösning på skolans utveckling eller samhällets barnsyn, kan någon tro sig ha det? Men jag har en tro och en övertygelse att vi, precis som Ekholm säger, behöver bemöta barn och ungdomar genom att ställa tydliga krav och erbjuda trygghet och närvaro. Att medvetet välja att se, lyssna på, bekräfta, respektera och göra barn delaktiga är en viktig och ibland mödosam väg att vandra tillsammans med både egna och andras barn.
Så frågan är hur gör jag det? Vilket är mitt förhållningssätt? Vad kan jag behöva ändra på i mitt eget agerande eller tänkande för att ännu bättre kunna följa dessa fem livsviktiga principer för att skapa och bevara goda relationer? Se, lyssna, bekräfta, respektera och göra delaktig.
Dessa frågeställningar tar tid att både våga ställa sig och söka möjliga svar till och bör förstås behandlas dels genom självreflektion, dels i samspel med andra. Ingen människa är en ö. Ändå står många lärare ensamma i sina klassrum och förväntas klara av 25-30 elevers olika behov, önskemål, drömmar, fantasier, känslor, tankar och beteenden. Varje stund, varje dag.
Ta en stund och gå tillbaka till din egen skoltid. Vad gjorde och vad sa den lärare du tyckte allra bäst om? Se framför dig hela situationen i klassrummet eller ute på skolgården. Hur minns du lärarens kroppsspråk och gester? Hur lät hans eller hennes röst? Vilka ord användes, var de stöttande eller förmananade? Vilka känslor förknippar du med dina minnen kring den här läraren?
Dagligen bemöts barn och ungdomar av sina lärare vilket sätter djupa spår i dem. De allra flesta är säkert positiva både hoppas och tror jag. Dessa barn kommer precis som du att kunna tänka tillbaka och återkalla minnen av dessa lärare när de blir vuxna. Tyvärr kommer många också att få mindre behagliga minnen om vi formar en skola och ett samhälle som bygger på värdeord som disciplin, ordning, befogenheter och betyg. Vad skulle hända om vi kompletterade dessa ord med empati, trygghet, tillit, självkännedom, glädje och samspel, för att ta några? I min värld kommer dessa viktiga värdeord före de andra, de är kärnvärden som utgör grund och drivkraft för att skapa ordning, arbetstro i klassrummen och förbättrade betyg.
Social och emotionell träning, Livskunskap eller EQ som jag arbetar med är en möjlig väg mot detta eftersom det leder till möten människor emellan och utvecklar relationerna mellan barn, mellan vuxna och barn liksom vuxen-vuxen relationen. Jag tror att många med mig vill göra det möjligt för barn att vara det bästa de kan vara och då är det kanske första steget att jag själv utvecklas till en god förebild. Kanske är det disciplin och tätare betyg som gör det, kanske är det närvaro, att mötas i samtal om livet och att våga träda fram som den man är, med alla sina tankar, känslor och behov. Jag tror att skolan är stor nog för detta. Vad tror du?
//Maria-Pia
Björklund har ett ord, utöver ordning och arbetsro, som han hela tiden återkommer till i sin argumentation, han säger att lärarna måste få befogenheter att vidta åtgärder. När jag till slut har hört detta så många gånger att jag känner mig hjärntvättad fromulerar sig en fråga i mitt huvud. Vad innebär det ha att ha befogenhet i lärarrollen? Att jag som lärare har rätt att utöva disciplinära åtgärder i form av bestraffning, utvisning, att jag kan tillkalla hjälp eller vidta stödåtgärnder, att jag får höja rösten, att jag har rätt att veta mer eller bättre än mina elever? Innebär det att jag är en auktorietet, eller att jag är auktoritär? Kan en befogenhet innebära att jag har rätten att kräva adekvat utbildning och handledning för att hela tiden kunna möta de olika behov jag dagligen ställs inför i mitt klassrum? Är befogenhet rätten att få träning och vägledning i konsten att förstå och bemöta barn och ungdomar? Hur skulle det se ut om vi började i den änden, minister Björklund?
Jag har ingen enkel gör så här lösning på skolans utveckling eller samhällets barnsyn, kan någon tro sig ha det? Men jag har en tro och en övertygelse att vi, precis som Ekholm säger, behöver bemöta barn och ungdomar genom att ställa tydliga krav och erbjuda trygghet och närvaro. Att medvetet välja att se, lyssna på, bekräfta, respektera och göra barn delaktiga är en viktig och ibland mödosam väg att vandra tillsammans med både egna och andras barn.
Så frågan är hur gör jag det? Vilket är mitt förhållningssätt? Vad kan jag behöva ändra på i mitt eget agerande eller tänkande för att ännu bättre kunna följa dessa fem livsviktiga principer för att skapa och bevara goda relationer? Se, lyssna, bekräfta, respektera och göra delaktig.
Dessa frågeställningar tar tid att både våga ställa sig och söka möjliga svar till och bör förstås behandlas dels genom självreflektion, dels i samspel med andra. Ingen människa är en ö. Ändå står många lärare ensamma i sina klassrum och förväntas klara av 25-30 elevers olika behov, önskemål, drömmar, fantasier, känslor, tankar och beteenden. Varje stund, varje dag.
Ta en stund och gå tillbaka till din egen skoltid. Vad gjorde och vad sa den lärare du tyckte allra bäst om? Se framför dig hela situationen i klassrummet eller ute på skolgården. Hur minns du lärarens kroppsspråk och gester? Hur lät hans eller hennes röst? Vilka ord användes, var de stöttande eller förmananade? Vilka känslor förknippar du med dina minnen kring den här läraren?
Dagligen bemöts barn och ungdomar av sina lärare vilket sätter djupa spår i dem. De allra flesta är säkert positiva både hoppas och tror jag. Dessa barn kommer precis som du att kunna tänka tillbaka och återkalla minnen av dessa lärare när de blir vuxna. Tyvärr kommer många också att få mindre behagliga minnen om vi formar en skola och ett samhälle som bygger på värdeord som disciplin, ordning, befogenheter och betyg. Vad skulle hända om vi kompletterade dessa ord med empati, trygghet, tillit, självkännedom, glädje och samspel, för att ta några? I min värld kommer dessa viktiga värdeord före de andra, de är kärnvärden som utgör grund och drivkraft för att skapa ordning, arbetstro i klassrummen och förbättrade betyg.
Social och emotionell träning, Livskunskap eller EQ som jag arbetar med är en möjlig väg mot detta eftersom det leder till möten människor emellan och utvecklar relationerna mellan barn, mellan vuxna och barn liksom vuxen-vuxen relationen. Jag tror att många med mig vill göra det möjligt för barn att vara det bästa de kan vara och då är det kanske första steget att jag själv utvecklas till en god förebild. Kanske är det disciplin och tätare betyg som gör det, kanske är det närvaro, att mötas i samtal om livet och att våga träda fram som den man är, med alla sina tankar, känslor och behov. Jag tror att skolan är stor nog för detta. Vad tror du?
//Maria-Pia
tisdag 10 mars 2009
Tre dalahästar mot himlen
Sitter i mitt nyinredda kontor som har ett litet fönster högt upp ovanför skrivbordet. I fönstret står tre dalahästar på rad och avtecknar sig framför den snövita himlen utanför. Dalahästarna representerar mina rötter, som jag delvis har runt Siljan, denna obarmhärtigt vackra plats där min älskade pappa är född och uppvuxen. Sedan i somras är jag passionerad dalahästsamlare. Jag som nästan aldrig samlat på något, åtminstone inte på länge. Egentligen är jag starkt emot att samla på saker och brukar reta och pika min man, vilken jag anser har svårt att göra sig av med saker. Men nu har jag själv åkt dit på dalahästarna. Jag köpte fyra, fem stycken i somras utöver de vi redan hade hemma! Till min stora glädje fick jag dessutom i inflyttningspresent ta över min morfars gamla slitna dalahäst - med brutet ben och avskavd färg! Tack moster Ingrid!
Min moster heter även hon Gottberg i efternamn. Namnet har vi båda tagit efter min morfar Tage Gottberg (1914-1999). Släktforskning har visat att vi med mycket stor sannolikhet är släkt med "sjörövare Gottberg" som härjade på Gotska Sandön under 1700-talet. Han lurade in skepp att gå på grund genom falska fyrar och plundrade och mördade sedan besättningen. Någon gång på 80- eller 90-talet visades en TV-serie om denne Gottberg med Sven Wolter i huvudrollen. Kanske har jag min vilda sida från denna gren av släkten! Till sommaren ska jag dessutom börja samla på vackra fårskinn - som en länk till min gotländska ådra. Gotland är Gud! Mitt paradis på jorden.
Det var ett tag sedan sist jag bloggade! Min dotter hävdar att man måste uppdatera sin blogg ofta för att få läsare. Hon har säkert rätt. Jag har bara inte mäktat med det. Efter flytten och jobbresan till Emmaboda åkte jag på världens förkylning och bihåleinflammation - som inte ger sig! Jag ställde till och med in en föreläsning i samarbete med Kunskapsdagarna i förra veckan, vilket är någor mycket ovanligt i min värld. Men det kändes inte riktigt okej att stå inför ett par hundra personer och prata om resursrika tillstånd när jag knappt orkade stå på benen. Förlåt till alla er som var anmälda till Är ditt tillstånd en tillgång eller en undergång?
Jag tänker att det handlar en hel del om att sätta gränser när hälsan sviker och vi inte riktigt orkar. Eller så orkar vi fast vi egentligen inte borde. Sen får vi ofta tiofalt tillbaka. Jag tror det är därför min förkylning envist hänger kvar, jag har arbetat och packat upp kartonger och ränt runt på möbel- och inredningsbutiker trots att jag egentligen borde ha legat hemma under en filt.
Men nog om det! Igår fick jag en härlig energikick i form av en workshop som jag höll tillsammans med min kollega Marie, NLP för pedagoger. Vi hade allt ifrån förskolepedagoger till gymnasielärare och hälsoutvecklare med på workshopen som fick härliga 9,8 i snittbetyg. Det är så vansinnigt roligt att hålla NLP utbildningar och jag känner sådan tacksamhet och ödmjukhet inför det faktum att jag lyckas skapa de slags uppdrag och arbetsuppgifter jag verkligen vill ha. Jag får möta och arbeta med människor - som i sin tur arbetar med människor - och som vill utvecklas och lära mer om sig själva och hur de kan bli ännu bättre i sin yrkesroll och privat.
Har jag gjort någor nytt den här senaste tiden då? Jag skulle ju det...varje vecka till och med! Nja...jag måste nog erkänna att flyttstress och sjukdom har fått mig att göra avkall på min iver att stretcha och tänja på den egna hjärnan. Svårt att tänka nytt och göra nya saker när hjärnan mest tycks bestå av snor och värk! Men nya friska tag väntar runt hörnet!
//Maria-Pia, Dalahästlover
Min moster heter även hon Gottberg i efternamn. Namnet har vi båda tagit efter min morfar Tage Gottberg (1914-1999). Släktforskning har visat att vi med mycket stor sannolikhet är släkt med "sjörövare Gottberg" som härjade på Gotska Sandön under 1700-talet. Han lurade in skepp att gå på grund genom falska fyrar och plundrade och mördade sedan besättningen. Någon gång på 80- eller 90-talet visades en TV-serie om denne Gottberg med Sven Wolter i huvudrollen. Kanske har jag min vilda sida från denna gren av släkten! Till sommaren ska jag dessutom börja samla på vackra fårskinn - som en länk till min gotländska ådra. Gotland är Gud! Mitt paradis på jorden.
Det var ett tag sedan sist jag bloggade! Min dotter hävdar att man måste uppdatera sin blogg ofta för att få läsare. Hon har säkert rätt. Jag har bara inte mäktat med det. Efter flytten och jobbresan till Emmaboda åkte jag på världens förkylning och bihåleinflammation - som inte ger sig! Jag ställde till och med in en föreläsning i samarbete med Kunskapsdagarna i förra veckan, vilket är någor mycket ovanligt i min värld. Men det kändes inte riktigt okej att stå inför ett par hundra personer och prata om resursrika tillstånd när jag knappt orkade stå på benen. Förlåt till alla er som var anmälda till Är ditt tillstånd en tillgång eller en undergång?
Jag tänker att det handlar en hel del om att sätta gränser när hälsan sviker och vi inte riktigt orkar. Eller så orkar vi fast vi egentligen inte borde. Sen får vi ofta tiofalt tillbaka. Jag tror det är därför min förkylning envist hänger kvar, jag har arbetat och packat upp kartonger och ränt runt på möbel- och inredningsbutiker trots att jag egentligen borde ha legat hemma under en filt.
Men nog om det! Igår fick jag en härlig energikick i form av en workshop som jag höll tillsammans med min kollega Marie, NLP för pedagoger. Vi hade allt ifrån förskolepedagoger till gymnasielärare och hälsoutvecklare med på workshopen som fick härliga 9,8 i snittbetyg. Det är så vansinnigt roligt att hålla NLP utbildningar och jag känner sådan tacksamhet och ödmjukhet inför det faktum att jag lyckas skapa de slags uppdrag och arbetsuppgifter jag verkligen vill ha. Jag får möta och arbeta med människor - som i sin tur arbetar med människor - och som vill utvecklas och lära mer om sig själva och hur de kan bli ännu bättre i sin yrkesroll och privat.
Har jag gjort någor nytt den här senaste tiden då? Jag skulle ju det...varje vecka till och med! Nja...jag måste nog erkänna att flyttstress och sjukdom har fått mig att göra avkall på min iver att stretcha och tänja på den egna hjärnan. Svårt att tänka nytt och göra nya saker när hjärnan mest tycks bestå av snor och värk! Men nya friska tag väntar runt hörnet!
//Maria-Pia, Dalahästlover
söndag 22 februari 2009
Over and out
Flytten är genomförd!!!
Med värk i rygg, nacke och en stooor trötthet sitter jag på tåget på väg mot Emmaboda där jag i morgon förmiddag ska föreläsa för ett 80-tal personer. Jag har haft all anledning att tämja mitt tillstånd och hamna "på rätt spår" igen.
För att lyckas släppa den fysiska och mentala tröttheten efter två dagars non stop bland flyttkartonger, tunga möbler och "chefande" över familj, släkt och vänner (av typen ställ soffan i hörnet, flytta alla bokkartonger till hörnet och snälla kan du bära in den i förrådet?) har jag laddat för en nästintill jobbfri tågresa. På centralen köpte jag tre tidningar, varav den ena hette Föräldrakraft och den visade sig innehålla Boktips som glädjande nog omfattade min egen bok Social och emotionell träning för alla barn, varför jag genast köpte den samt massor av Ramlösa och en chokladbit. Jag började tågresan med att ögna igenom Föräldrakraft för att sedan titta igenom min föreläsning och mentalt förbereda mig för morgondagens föreläsning.
Därefter har jag läst, ätit en kycklingsallad och druckit ett glas vin samt valt vilken frisyr jag ska ha när jag blivit totalt gråhårig! Det var en sådan vacker och vinnande kvinna på tåget några säten framför mig som talade högt och länge med tågvärdinnan som gick runt med sin mat- och dryckesvagn. Jag tittade på henne en stund och insåg att precis sådan där lite vild och kort grå frisyr vill jag ha när det är dags för mig att kapa det långa "systrarna hårfagerhåret" jag nu har. Min syster Therese och jag kallades för systrarna hårfager när vi var i tonåren eftersom vi båda hade sådant långt, kraftigt hår. Båda två har fegt behållit dessa hårsvall. Men jag ska väl snart bli tant -eller? Nja, det är väl några år kvar men det kommer väl en dag när det är dags att klippa, kapa, skapa en annan look! Så, tack du anonyma, vackra kvinna på X2000 mot Malmö i vagn 1 som hade sådan vild, vacker och samtidigt prydlig frisyr.
Nåväl, den uppmärksamme läsaren har redan insett hur jag kopplar av och kan återkoppla till inslagets rubrik - over and out. Något helt annat än flyttbestyr!
//Maria-Pia
Med värk i rygg, nacke och en stooor trötthet sitter jag på tåget på väg mot Emmaboda där jag i morgon förmiddag ska föreläsa för ett 80-tal personer. Jag har haft all anledning att tämja mitt tillstånd och hamna "på rätt spår" igen.
För att lyckas släppa den fysiska och mentala tröttheten efter två dagars non stop bland flyttkartonger, tunga möbler och "chefande" över familj, släkt och vänner (av typen ställ soffan i hörnet, flytta alla bokkartonger till hörnet och snälla kan du bära in den i förrådet?) har jag laddat för en nästintill jobbfri tågresa. På centralen köpte jag tre tidningar, varav den ena hette Föräldrakraft och den visade sig innehålla Boktips som glädjande nog omfattade min egen bok Social och emotionell träning för alla barn, varför jag genast köpte den samt massor av Ramlösa och en chokladbit. Jag började tågresan med att ögna igenom Föräldrakraft för att sedan titta igenom min föreläsning och mentalt förbereda mig för morgondagens föreläsning.
Därefter har jag läst, ätit en kycklingsallad och druckit ett glas vin samt valt vilken frisyr jag ska ha när jag blivit totalt gråhårig! Det var en sådan vacker och vinnande kvinna på tåget några säten framför mig som talade högt och länge med tågvärdinnan som gick runt med sin mat- och dryckesvagn. Jag tittade på henne en stund och insåg att precis sådan där lite vild och kort grå frisyr vill jag ha när det är dags för mig att kapa det långa "systrarna hårfagerhåret" jag nu har. Min syster Therese och jag kallades för systrarna hårfager när vi var i tonåren eftersom vi båda hade sådant långt, kraftigt hår. Båda två har fegt behållit dessa hårsvall. Men jag ska väl snart bli tant -eller? Nja, det är väl några år kvar men det kommer väl en dag när det är dags att klippa, kapa, skapa en annan look! Så, tack du anonyma, vackra kvinna på X2000 mot Malmö i vagn 1 som hade sådan vild, vacker och samtidigt prydlig frisyr.
Nåväl, den uppmärksamme läsaren har redan insett hur jag kopplar av och kan återkoppla till inslagets rubrik - over and out. Något helt annat än flyttbestyr!
//Maria-Pia
onsdag 18 februari 2009
Uppladdning, urladdning, nerladdning...
Vet inte vilken laddning som stämmer bäst med mitt nuvarande tillstånd. Har nyligen återvänt efter att ha hållit en halvdagsutbildning för pedagoger i Nacka kommun. Sitter bland ett berg av kartonger i det kaos som är mitt kontor och suckar. Om två dagar ska vi flytta och jag vill bara lägg mig ner och sova. Ska jag ladda upp, göra ett ryck och packa vidare, ska jag ta en promenad i solen och hämta energi eller ska jag helt enkelt följa impulsen och lägga mig en stund, gå ner för laddning?
Att det kan vara så ansträngande att packa lite kartonger! Nåja, lite stämmer kanske inte så väl överens med den så kallade verkligheten. Hur som helst så har jag lovat mig själv att ha tid för det jag gillar och trivs med att göra så därför vill jag blogga lite. Men bara lite...
Att hålla utbildningar - och allra helst processutbildningar - är bland det roligaste som finns! Jag älskar att ha en grupp framför mig, lära känna den som grupp och individerna inom den. Idag gjorde jag ett inhopp hos Cattis i Nacka som utbildar Livskunskapspedagoger. Det är så roligt att ha en kollega i samma bransch som jag dessutom hyser stor respekt och tilltro till.
Tänk, bara det faktum att jag tänkte en stund på annat, sådan som är roligt, gjorde att jag känner mig lite piggare och betydligt bättre till mods än när jag började skriva! Det är så enkelt. Därför är det så viktigt för mig att avsätta tid till det som ger energi och resurser. Många av mina föreläsningar och utbildningar handlar om detta, inte bara att det är viktigt utan även hur man gör det, t ex att påverka sitt tillstånd och skapa energi.
Jag blev nämligen lite irriterad på föreläsare och författare till böcker jag läste som bara talade om vilken fantastisk människa man kan vara bara man låter bli att stressa eller agera okontrollerat. Men hur gööööör man då, ville jag skrika. Iställer började jag utbilda mig inom mental träning, coaching, social och emotionell träning och NLP. Nu vet jag hur man gör. Jag kan berätta mer. Men inte nu för nu ska jag packa några kartonger så att jag kan lägga mig tidigt ikväll för min välbehövliga vila. Imorgon har jag ett par coachingklienter och dagen därpå börjar Flytten med stort F.
//Maria-Pia
Att det kan vara så ansträngande att packa lite kartonger! Nåja, lite stämmer kanske inte så väl överens med den så kallade verkligheten. Hur som helst så har jag lovat mig själv att ha tid för det jag gillar och trivs med att göra så därför vill jag blogga lite. Men bara lite...
Att hålla utbildningar - och allra helst processutbildningar - är bland det roligaste som finns! Jag älskar att ha en grupp framför mig, lära känna den som grupp och individerna inom den. Idag gjorde jag ett inhopp hos Cattis i Nacka som utbildar Livskunskapspedagoger. Det är så roligt att ha en kollega i samma bransch som jag dessutom hyser stor respekt och tilltro till.
Tänk, bara det faktum att jag tänkte en stund på annat, sådan som är roligt, gjorde att jag känner mig lite piggare och betydligt bättre till mods än när jag började skriva! Det är så enkelt. Därför är det så viktigt för mig att avsätta tid till det som ger energi och resurser. Många av mina föreläsningar och utbildningar handlar om detta, inte bara att det är viktigt utan även hur man gör det, t ex att påverka sitt tillstånd och skapa energi.
Jag blev nämligen lite irriterad på föreläsare och författare till böcker jag läste som bara talade om vilken fantastisk människa man kan vara bara man låter bli att stressa eller agera okontrollerat. Men hur gööööör man då, ville jag skrika. Iställer började jag utbilda mig inom mental träning, coaching, social och emotionell träning och NLP. Nu vet jag hur man gör. Jag kan berätta mer. Men inte nu för nu ska jag packa några kartonger så att jag kan lägga mig tidigt ikväll för min välbehövliga vila. Imorgon har jag ett par coachingklienter och dagen därpå börjar Flytten med stort F.
//Maria-Pia
fredag 13 februari 2009
Inget blir som man tänkt sig...
Känner du igen tanken? Allt går dig emot, det blir fel, människor omkring dig har inte gjort det de ska, du spiller sås på sidenblusen, slår foten i dörrposten och chefen blev inte alls nöjd trots att du lagt ner så himla mycket tid på "det där du vet som skulle göra att du blev uppmärksammad och erkänd". När du ska hämta det du beställt är det inte klart, försenad leverans och du måste stå till svars inför andra - utan att det är ditt fel! Till råga på allt så har din partner inte handlat något annat än det som stod på inköpslistan (d vs ingen middagsmat!) och barnen är tjurigare än någonsin när du kommer till fritids...
Hur stämmer det här med budskapet om tankens kraft! Har jag skapat detta själv, eller!?
Jag har haft lyckan att under ett par månader befinna mig i ett saligt flow (läs gärna tidigare inlägg) och riktigt gottat mig i tanken att det är jag som skapat allt detta. Ända tills insikten slog mig att en dag som denna (eller igår eller i förrgår!) så borde jag ju rimligtvis också påstå att jag har skapat även nuläget, nuets tillstånd. Men det är liksom inte lika charmigt! Det är rentav lite motbjudande att erkänna att jag själv har skapat detta usla tillstånd! Vill inte!
Jag vill ju vara glad, positiv och fullständigt bländande av energi. Här sitter jag med filt runt axlarna, fårskinnstofflor och en kopp the för att inte helt gå under i självömkan. Inget blev som jag hade tänkt mig mot slutet av denna vecka.
Eller vänta nu...var det verkligen ingenting som blev som jag hade tänkte mig?
I och för sig fick jag klart en hel del annat eftersom dockleveranserna blev försenade. Det gjorde att jag inte behövde åka runt och hämta och lämna dockmaterial, packa och skicka till kund, utan kunde stanna på kontoret och utföra en massa administrativa saker som legat och skavt i att göra listan. Det var ju bra! Eftersom jag ändå var på plats och betade av att göra listan kom jag faktiskt att känna mig rätt nöjd med det vilket gjorde att jag hade några trevliga kvällar med familjen i början av veckan. Det är härligt!
Vid närmare eftertanke blev det rätt bra när inget blev som jag hade tänkt mig...
Grejen är väl att komma ihåg att välja vilka tankar som ska få störst inverkan på helheten. Nu när jag inser att jag fått en massa att göra saker gjorda istället för andra saker känns det mycket bättre. Filten har glidit ner på golvet och thekoppen är tömd. Mitt tillstånd är redan bättre!
Nu kan jag jobba vidare några timmar och sedan gå till affären och köpa någon riktigt smarrig fredagsmat - och jag kan bestämma alldeles själv vad det ska bli! Himla bra.
På måndag tar vi sedan nya friska tag. Vad det innebär står på nästa veckas att göra lista. Den känns kort och konkret.
I en kartong intill mig ligger en bunt dockansikten med olika känslor broderade på ett mjukt tyg. Överst ligger känslan Sur. Jag låter den ligga kvar en stund och byter sedan till Lugn, eller kanske Glad. På måndag ska de vidare till sömmerskan som syr ihop ansiktena med dockkropparna. Sedan skickas de vidare och sprids så att barn runt om i landet nås av budskapet att alla känslor är okej, att de har rätt till sina egna känslor och kan ta ansvar för sina känslor men inte någon annans. Vill du veta mer om det kan du kika in på min hemsida http://www.mentalpicture.se/
//Maria-Pia
Hur stämmer det här med budskapet om tankens kraft! Har jag skapat detta själv, eller!?
Jag har haft lyckan att under ett par månader befinna mig i ett saligt flow (läs gärna tidigare inlägg) och riktigt gottat mig i tanken att det är jag som skapat allt detta. Ända tills insikten slog mig att en dag som denna (eller igår eller i förrgår!) så borde jag ju rimligtvis också påstå att jag har skapat även nuläget, nuets tillstånd. Men det är liksom inte lika charmigt! Det är rentav lite motbjudande att erkänna att jag själv har skapat detta usla tillstånd! Vill inte!
Jag vill ju vara glad, positiv och fullständigt bländande av energi. Här sitter jag med filt runt axlarna, fårskinnstofflor och en kopp the för att inte helt gå under i självömkan. Inget blev som jag hade tänkt mig mot slutet av denna vecka.
Eller vänta nu...var det verkligen ingenting som blev som jag hade tänkte mig?
I och för sig fick jag klart en hel del annat eftersom dockleveranserna blev försenade. Det gjorde att jag inte behövde åka runt och hämta och lämna dockmaterial, packa och skicka till kund, utan kunde stanna på kontoret och utföra en massa administrativa saker som legat och skavt i att göra listan. Det var ju bra! Eftersom jag ändå var på plats och betade av att göra listan kom jag faktiskt att känna mig rätt nöjd med det vilket gjorde att jag hade några trevliga kvällar med familjen i början av veckan. Det är härligt!
Vid närmare eftertanke blev det rätt bra när inget blev som jag hade tänkt mig...
Grejen är väl att komma ihåg att välja vilka tankar som ska få störst inverkan på helheten. Nu när jag inser att jag fått en massa att göra saker gjorda istället för andra saker känns det mycket bättre. Filten har glidit ner på golvet och thekoppen är tömd. Mitt tillstånd är redan bättre!
Nu kan jag jobba vidare några timmar och sedan gå till affären och köpa någon riktigt smarrig fredagsmat - och jag kan bestämma alldeles själv vad det ska bli! Himla bra.
På måndag tar vi sedan nya friska tag. Vad det innebär står på nästa veckas att göra lista. Den känns kort och konkret.
I en kartong intill mig ligger en bunt dockansikten med olika känslor broderade på ett mjukt tyg. Överst ligger känslan Sur. Jag låter den ligga kvar en stund och byter sedan till Lugn, eller kanske Glad. På måndag ska de vidare till sömmerskan som syr ihop ansiktena med dockkropparna. Sedan skickas de vidare och sprids så att barn runt om i landet nås av budskapet att alla känslor är okej, att de har rätt till sina egna känslor och kan ta ansvar för sina känslor men inte någon annans. Vill du veta mer om det kan du kika in på min hemsida http://www.mentalpicture.se/
//Maria-Pia
tisdag 10 februari 2009
Biljettyra!
Som nyårslöfte gav mig själv gåvan att regebundet göra nya saker och att återuppta gamla goda vanor. I det har ingått att jag börjat gå på teater och bio igen efter att ha gjort det alldeles för sällan de senaste tion åren. En anna sak jag plockat upp och valt att prioritera i år är att gå på konserter! Det lustiga är att i samband med att jag fattade beslutet att verkligen se till att gå på de konserter jag vill (och inte bara sucka och önska att jag hade fixat biljetter när konsertdagen väl inträffar) så sker det märkliga att det är lätt att få tag på biljetter! Jag vill med detta ge all cred till min dotter Lenita! Hon har fixat biljetterna till Springsteen, Coldplay och nu sist Madonna! Tack älskade unge! Jag är så glad för det. Jag bjuder dig på Coldplay som tack för hjälpen! Grattis också till Lenita som i finanskriser och lågkonjunktur skaffat sig ett extraknäck på en restaurang utöver sitt ordinarie arbete. Inget kan stoppa dig nu!
Som stolt moder satt jag igår tillsammans med resten av familjen och spelade ett spel som sonen Anton (åtta år) skapat alldeles själv. Det var en läxuppgift som han lade ner flera timmars idogt arbete med som resulterade i många skratt och en mycket trevlig spelkväll. Jag kom sist i mål!
//Maria-Pia
Som stolt moder satt jag igår tillsammans med resten av familjen och spelade ett spel som sonen Anton (åtta år) skapat alldeles själv. Det var en läxuppgift som han lade ner flera timmars idogt arbete med som resulterade i många skratt och en mycket trevlig spelkväll. Jag kom sist i mål!
//Maria-Pia
Mycket att göra = stress?
I morse hände det. Det var länge sen sist men jag minns det som igår, hur det känns, var det känns och hur jag brukar reagera. Det var stressen slog till! Snabbt, obarmhärtigt, brutalt och blodigt... Nej, nu överdriver jag!
Tusen tankar, tre stora projekt på gång och allt med en massa deadlines - NU!
Känns det bekant? Jag har haft det lugnare en tid, glassat runt och hunnit med, känt mig harmonisk och tillfreds... Som bortblåst över en natt! Skulle jag priorietera mitt NLP Access samarbete, min egen firmas nyhetsbrev eller lägga tiden på det ideella arbetet inom REQ? Jag gjorde allt - samtidigt! Parallellt med att svara på kunders förfrågningar om följduppdrag, handledning, försäljning av EQ-dockan, CD-skivan och coaching...allt på en gång!
Sedan hann tankarna i kapp mig. Andades. Kom ihåg hur bra det är. Skönt. Tog ett andetag till. Ännu skönare. Lade allt åt sidan och drömde mig iväg till en Stillahavsvik där jag lekte med en flock delfiner och knölvalar en stund...
Nu skriver jag blogg och vet att jag hinner skriva och göra allt jag åtagit mig, svara mina kunder och hämta sonen på fritids i tid. Den känslan låg bara ett par andetag bort... en insikt som leder till en handling som leder till andra resultat. Plättlätt! Bara att göra. Nu!
//Maria-Pia
Tusen tankar, tre stora projekt på gång och allt med en massa deadlines - NU!
Känns det bekant? Jag har haft det lugnare en tid, glassat runt och hunnit med, känt mig harmonisk och tillfreds... Som bortblåst över en natt! Skulle jag priorietera mitt NLP Access samarbete, min egen firmas nyhetsbrev eller lägga tiden på det ideella arbetet inom REQ? Jag gjorde allt - samtidigt! Parallellt med att svara på kunders förfrågningar om följduppdrag, handledning, försäljning av EQ-dockan, CD-skivan och coaching...allt på en gång!
Sedan hann tankarna i kapp mig. Andades. Kom ihåg hur bra det är. Skönt. Tog ett andetag till. Ännu skönare. Lade allt åt sidan och drömde mig iväg till en Stillahavsvik där jag lekte med en flock delfiner och knölvalar en stund...
Nu skriver jag blogg och vet att jag hinner skriva och göra allt jag åtagit mig, svara mina kunder och hämta sonen på fritids i tid. Den känslan låg bara ett par andetag bort... en insikt som leder till en handling som leder till andra resultat. Plättlätt! Bara att göra. Nu!
//Maria-Pia
torsdag 5 februari 2009
Njut så länge du kan kvinna!
Njut så länge du kan kvinna, säger spegelbilden till mig. Spegelbilden!? Ja inte för att den upplever att det är själva bilden i spegeln som är så njutbar. Snarare upplevelsen av flow som den som bor i kroppen som syns i spegelbilden befinner sig i. Invecklat? Inte alls! Inte mer än ett ordinärt avsnitt av den gamla 80-tals serien Lödder (eller var det rent av 70-tal?!). Nästa avsnitt kommer att göra allt glasklart... Ni som var med då vet vad jag menar. Ni andra kan fråga någon född på 60-talet eller tidigare...
Flow... så skönt att vara i och så borta när man upptäcker att man är i det, flowet alltså. Men jag upplever något som snarast kan liknas vid ett jätteflow sedan en tid tillbaka. Ända sedan jag och min man började med en intensiv GI-drive på ett par veckor. Inga snabba kolhydrater, ja nästan inga kolhydrater alls faktiskt, ingen alkohol och en massa god mat och motion. Nya tag med yogan och en inställning till livet som gör att allt flyter. Det bara flödar och rinner på i ett härligt tempo och är fullständigt glasklart. Så njut kvinna, njut så länge du kan, säger spegelbilden. Hämta kraft och tillåt dig att vara i detta mentala, känslomässiga och yrkesmässiga flow!!!
Allt är bra med familjen, uppdragen kommer till mig och därmed de ekonomiska förutsättningarna liksom kreativiteten.... jag gör det jag vill när jag vill. OCH jag vet att det inte alltid känns så!
Det kommer tider när tillsynes samma vardag, med eller utan kolhydrater, inte upplevs som flow och med samma glädje och harmoni jag nu skapar. Därför är jag uppmärksam, tacksam och ödmjuk inför detta nu. Nu är det nu. Tack!
//Maria-Pia
måndag 2 februari 2009
En helg med extra allt
Jag är så nöjd med vår barnfria helg! Först fredagens goda thaimiddag på ny restaurang och sedan lördagen som faktiskt kändes oändlig och innehöll allt jag ville ha! Morgonpromenad, långfrukost och därefter spelet Kärleken som två härliga människor jag känner, Birgitta och Leif, har utvecklat . Rekommenderas varmt! http://www.kärleken.org/
Därefter vidtog några härligt kreativa timmar samt beslutet att boka teaterbiljetter och att gå ut och äta i samband med pjäsen. Middagen bestod av 14 libanesiska meze's och ett glas Ksara - alltid lika gott med det libanesiska köket!
Efter en rask, iskall promenad på Östermalm släntrade vi så in på Dramatens Lilla Scen och slog oss ned för att uppleva Reine Brynolfsson och Lil Terselius i Små äktenskapliga brott, av den franske författaren Eric-Emmanuel Schmitt. En pjäs jag sent ska glömma! En text full av självutlämnade, hemska, fantastiska sidor av lyckan och smärtan i att dela sitt liv med en annan människa. Framförd av två mycket begåvade och trovärdiga skådespelare.
Jag hade nästan glömt hur oerhört livgivande och inspirerande det kan vara att gå på teater! Jag som brukade gå på teater flera gånger i veckan under under studenttiden!
Efter pjäsen tog vi oss i kylan mot söder där vi hissade oss upp till Skrapans 25:e våning för en drink som är värd varenda öre eftersom utsikten ingår i priset! Stockholmsglittret långt därnere och insikten och tacksamheten för det goda liv som vi tillsammans har skapat. Vi har kärleken, vänskapen, tiden och ekonomin för att unna oss sådana här helger. Allt medan Grace Jones suggestiva toner smeker mina minnen. Hemma redan strax efter kl 22 och så tillfreds med livet och dagen!
Söndagen innehöll även den promenader och kultur, denna gång filmen Vicky Christina Barcelona som avnjöts på biografen Victora. "Jag släpper dig aldrig själv till Spanien, du har haft ditt med spanska konstnärer ", säger Magnus skämtsamt efter filmen. Och visst har jag det, men det var riktigt, riktigt länge sedan...
Nu är det måndag, jag älskar måndagar och att få arbeta igen efter en skön helg med extra allt...
//Maria-Pia
Därefter vidtog några härligt kreativa timmar samt beslutet att boka teaterbiljetter och att gå ut och äta i samband med pjäsen. Middagen bestod av 14 libanesiska meze's och ett glas Ksara - alltid lika gott med det libanesiska köket!
Efter en rask, iskall promenad på Östermalm släntrade vi så in på Dramatens Lilla Scen och slog oss ned för att uppleva Reine Brynolfsson och Lil Terselius i Små äktenskapliga brott, av den franske författaren Eric-Emmanuel Schmitt. En pjäs jag sent ska glömma! En text full av självutlämnade, hemska, fantastiska sidor av lyckan och smärtan i att dela sitt liv med en annan människa. Framförd av två mycket begåvade och trovärdiga skådespelare.
Jag hade nästan glömt hur oerhört livgivande och inspirerande det kan vara att gå på teater! Jag som brukade gå på teater flera gånger i veckan under under studenttiden!
Efter pjäsen tog vi oss i kylan mot söder där vi hissade oss upp till Skrapans 25:e våning för en drink som är värd varenda öre eftersom utsikten ingår i priset! Stockholmsglittret långt därnere och insikten och tacksamheten för det goda liv som vi tillsammans har skapat. Vi har kärleken, vänskapen, tiden och ekonomin för att unna oss sådana här helger. Allt medan Grace Jones suggestiva toner smeker mina minnen. Hemma redan strax efter kl 22 och så tillfreds med livet och dagen!
Söndagen innehöll även den promenader och kultur, denna gång filmen Vicky Christina Barcelona som avnjöts på biografen Victora. "Jag släpper dig aldrig själv till Spanien, du har haft ditt med spanska konstnärer ", säger Magnus skämtsamt efter filmen. Och visst har jag det, men det var riktigt, riktigt länge sedan...
Nu är det måndag, jag älskar måndagar och att få arbeta igen efter en skön helg med extra allt...
//Maria-Pia
fredag 30 januari 2009
Avsätta tid för varandra
Nyss hemkommen från en trevlig, pratig och gottig middag på lokal med min man. Vi heter väl inte Gottberg i efternamn utan anledning! Barnen är hos mormor respektive hos Hilda! Anton är hos mormor (som tyvärr är lite krasslig) och Lenita hos sin vän Hilda som enligt ö k är "barnvakt" åt min 21-åriga dotter ikväll.
Viktigt att välja och avsätta tid för varandra. Så sa min man och jag under tio års tid till varandra. Visst avsatte vi tid och visst gjorde vi saker tillsammans. Till exempel resor till spännande platser som Egypten, Mallorca och Sardinien, spavistelser och dyra restaurangbesök. Men från och med i år är det annorlunda - i alla fall i min hjärna.
Från och med i år är det att vara tillsammans som är det viktiga och inte vad vi gör tillsammans. Jag skiter ärligt talat i vad vi ska göra hela den långa helgen tillsamman, och är jätteglad att vi ska vara tillsammans - hela den långa helgen! Tidigare hade jag sett det som dömt att misslyckas om vi inte så här på fredagskvällen hade bokat, planerat och bestämt vad vi skulle göra...
Vilken frihet och lyx att vakna och veta att allt är möjligt tillsammans med den man älskar! Tack Pigge Werkelin som gav mig idén (i en artikel i tidningen PS) att direkt efter nyår boka in ett antal barnfria helger för resten av året!
Klockan är 22.46 och jag ska gå tillbaka till min man som väntar på mig... vilken känsla inger det? Det är min hemlighet!
//Maria-Pia
Viktigt att välja och avsätta tid för varandra. Så sa min man och jag under tio års tid till varandra. Visst avsatte vi tid och visst gjorde vi saker tillsammans. Till exempel resor till spännande platser som Egypten, Mallorca och Sardinien, spavistelser och dyra restaurangbesök. Men från och med i år är det annorlunda - i alla fall i min hjärna.
Från och med i år är det att vara tillsammans som är det viktiga och inte vad vi gör tillsammans. Jag skiter ärligt talat i vad vi ska göra hela den långa helgen tillsamman, och är jätteglad att vi ska vara tillsammans - hela den långa helgen! Tidigare hade jag sett det som dömt att misslyckas om vi inte så här på fredagskvällen hade bokat, planerat och bestämt vad vi skulle göra...
Vilken frihet och lyx att vakna och veta att allt är möjligt tillsammans med den man älskar! Tack Pigge Werkelin som gav mig idén (i en artikel i tidningen PS) att direkt efter nyår boka in ett antal barnfria helger för resten av året!
Klockan är 22.46 och jag ska gå tillbaka till min man som väntar på mig... vilken känsla inger det? Det är min hemlighet!
//Maria-Pia
Plötsligt händer det!
Jag ska börja blogga. Det är min dotter som coachat fram detta hos mig! Hon är för närvarande en av mina främsta inspiratörer och förebilder. Tack Lenita!
Syftet och målsättningen med mitt bloggande är att jag ska få ägna mig åt det jag gillar (skriva, kommunicera och inspirera) och att det ska ske utan att stjäla en massa tid! Jag kommer här rapportera om hur lätt det är att göra det man trivs med att göra och samtidigt hinna med allt det är man "måste, borde, ska" göra. Det är min gåva till mig själv i år. Ett år som innebär stora förändringar och en rejäl satsning inom mitt egenskapade yrke och företagande.
Jag har valt att kalla bloggen En dockas dagbok eftersom dockor har en särskild plats i mitt hjärta. Jag har sex stycken som jag ägnar större delen av min vakna tid på dygnet åt. De heter Glad, Arg, Rädd, Sur, Ledsen och Lugn. Jo det är sant! Det är riktiga dockor. Hur de påverkar min vardag och alla de människor jag möter och arbetar med ska du som vill få veta mer om.
Känslor kommer och känslor går, men en docka består!
Jag finns här nu. Precis som du.
Vi syns, hörs och känns igen!
Maria-Pia
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
