Det skrivs en del i svensk media om den psykiska ohälsan i vårt avlånga land. Enligt en undersökning har andelen ungdomar som uppger att de har besvär med oro, ängslan eller ångest ökat markant mellan åren 1989 och 2005.
År 1989 uppgav 9 procent av tjejerna och 4 procent av killarna mellan 16-24 år att de har dessa tecken på psykisk ohälsa. År 2005 visade smotsvarande undersökning på siffrorna 30 procent för tjejer och 14 för killar! Det är 16 år som skiljer de två undersökningarna åt. Lika lång tid som det tar att växa in i tonårslivet, hamna mitt i livets kanske mest turbulenta period. Plötsligt finns där tankar du aldrig tänkt, känslor på de mest märkliga ställen i kroppen och du gör saker som du sedan kanske får ångra. Impulser är svåra att tygla och känslorna betydligt snabbare än tankarna! Vuxenvärlden är stelbent och tråkig, kompisarna din livlina (förutsatt att du har några och inte är mobbad och utanförställd!). I skolan förväntas du prestera, sitta still på din plats och dessutom fungera tillsammans med människor du inte själv har valt. Fem dagar i veckan, år ut och år in. Då har vi inte ens nämnt att du ska fatta beslut som kan kännas helt avgörande för din framtid så som vad du ska läsa för gymnasieprogram, i vilken skola osv.
Är det konstigt att den psykiska ohälsan ökar? Har den alls ökat? Enligt Lars Dencik som är professor vid universitet i Roskilde, Danmark, men bor i Sverige, bör vi ta rapporterna om den ökande psykiska ohälsan med en nypa salt. Han hävdar att öppenhet, jämlikhet och vad han kallar den svenska lamentationskulturen (klagokultur) spelar roll i dessa undersökningar. I korthet menar han att svensken är öppen och gärna delar med sig av sina problem, han hävdar att skam som känsla till stor del är borta. Vi är jämlika och barn känner väl till sina rättigheter. Detta innebär att vi kräver rättvisa, att jämlikhet skulle leda till att vi alla ska ha lika mycket av allt. Klagokulturen handlar om hur man kommunicerar och ställer frågor till varandra, att det är kulturellt betingat hur vi besvarar frågan "hur mår du?". Det har också att göra med att vi "mår dåligt på en mycket hög nivå", att vi är friskast men samtidigt har störst antal sjukskrivna och långtidssjukskrivna.
Jag tycker generellt sett att man ska ta undersökningar och larmrapporter med en nypa salt, ibland en näve salt. Det är också viktigt att våga lita på sin egen upplevelse och att lyssna till människor i sin omgivning. Jag lyssnar ofta till alla de pedagoger och barnskötare jag träffar i egenskap av föreläsare och handledare runt om i landet. Många är de som med emfas betonar de förändringar de upplevt genom åren. Förändringar av hur barn mår, hur de uppför sig och inte minst på den emotionella nivån. Många barn tycks sakna empatisk förmåga, andra bär på sina föräldrars sorger och besvär och många har svårt att knyta an, känna tillit och att fungera i grupp. Jag har träffat lärare som säger att de måste lära barn att leka tillsammans!
Personligen är jag övertygad om att en förändring måste till och att den har tagit sin början. Många är de pedagoger som dagligen aktivt och medvetet arbetar med att stärka barns sociala och emotionella färdigheter genom Livskunskap, EQ eller social emotionell träning. De är hjältar i vardagen. De finns där när föräldrar inte orkar vara förebilder, själva mår för dåligt eller är för självupptagna. Liksom föräldrar måste finnas för sina barn när någon i skolan eller förskolan brustit och kanske rent av utfört en kränkning. Barn behöver goda vuxna förebilder. Många!
På vilket vis är du en god förebild? Vad vill du utveckla? Vad kan du lära andra?
//Maria-Pia
torsdag 26 mars 2009
torsdag 12 mars 2009
Modern meditation, kan vi förebygga en svensk skolmassaker?
Vaknar tidigt idag och kan inte somna om så jag sätter på kaffe och hämtar in morgontidningen, Svenska Dagbladet. IDAG-sidan har med ett inlägg som jag skrev som respons på en tidigare artikel om kompismassage i förskolan. Artikeln ingår i SvD's artikelserie Modern meditation. Kul att återigen vara med och se EQ-dockan omnämnd i en av Sveriges största dagstidningar! Förra gången var i ett helsidesreportage i Dagens Nyheter den 12 juni förra året.
Jag har med glädje följt SvD's artikelserie som delvis behandlar sådant jag själv föreläser om. Givetvis kan jag inte låta bli att reflektera kring hur meditation, mindfulness, mental träning och massage (fyra välgörande ord som börjar på m!) skulle kunna användas mer medvetet inom förskola och skola för att förebygga hemska tragedier som den i Tyskland. Hur kan det hjälpa, undrar du kanske?
Vi vet genom forskning att de delar i hjärnan som väcker starka negativa känslor som aggressivitet och rädsla stillar ner sin aktivitet vid mental träning, meditation, mindfulness och massage. Hjärnans högra pannlob aktiveras då vi känner oss stressade, oroliga eller nedstämda medan den vänstra pannloben aktiveras vid lugn, harmoni och lyckokänslor. När vi utövar någon av de fyra m:en förflyttas aktiviteten från höger pannlob till vänster, d v s vi upplever mer lugn, harmoni och lycka.
Det tycks mig uppenbart att de fyra m:en skulle kunna användas preventivt för att öka barn och ungdomars välbefinnande! Många jag möter i förskolans och skolans värld vittnar om positiva effekter i form av lugnare individer och grupper med hjälp av dessa metoder. Så när ger vi alla barn rätten att regelbundet få träning i att själva skapa sig positiva sinnestillstånd? När utbildas alla pedagoger och ämnet får vara ett naturligt inslag i skolan?
Oavsett vi kallar det meditation, avslappning, mindfulness eller vila får vi positiva och främjande effekter på individ, grupp och samhällsnivå. Vi erbjuder barn och ungdomar möjligheten att själva kunna påverka sina sinnestillstånd, dels här och nu, dels långsiktigt. Själv var jag, som jag skriver i SvD, trettiofem år gammal innan jag lärde mig hur jag genom mental träning kunde påverka mina tillstånd. Jag slutade därmed känna mig som ett offer för mina känslor, upplevde betydligt större lugn, harmoni och lycka än någonsin tidigare.
Tänk om Tim Kretschmer i Tyskland fått tillgång till de fyra m:en under sin skoltid, kanske hade han mått och fungerat lite bättre? Vi vet inte och får aldrig svaret på frågan. Men vi vet att de fyra m:en förebygger depression och andra negativa tillstånd, sådant som ledde till att Tim tog till vapen och orsakade massakern. Vi vet att Livskunskap i skolan skapar bättre relationer och erbjuder möjlighet att verkligen mötas som människor. Vad är den kunskapen värd? Med facit i hand, Columbine High School i USA, Finland 2007 och 2008 och nu sist i Tyskland, känns det som att vi bör skruva upp tempot och införa denna forskningsbaserade kunskap i skolan, nu!
I media spekuleras kring om detta kan hända även i Sverige. Polisen tycks övertygade om att det bara är en tidsfråga och har inlett en specialutbildning för poliser som förberedelse inför det som komma skall. Som förälder med barn i skolan får jag en ovälkommen klump i magen när jag läser detta. När händer det? Var händer det? Hur blodigt blir det? Det är frågor som ingen vettig människa vill ställa sig. Jag vill inte ha dem i min hjärna och måste uppbåda all min mentala styrka för att ta makten över mina egna tankar och inte drabbas av en överväldigande rädsla.
Vad tycker du att vi ska göra? Någon som delar mina tankar? Någon som vill göra något? NU!?
Rädd, orolig och trygg av förvissning att vi faktiskt kan göra något.
//Maria-Pia
onsdag 11 mars 2009
Psykakuten nästa!
Jag smet iväg i all hast och sjönk ner på Kulturhusets scen Kilen för att vara med på premiären av Psykakuten idag. Kul, nytt, fräscht och lite darrigt!
Vem som helst kan mejla in frågeställningar som man vill ha hjälp att lösa. Spelgruppen som leds av regissören och samtalsledaren Paula McManus (är det ett taget namn?!) en regissör kan knappast ha ett bättre namn slår det mig nu. Men här finns inget manus eftersom detta är improvisationteater! Med på scenen finns en psykoterapeut och fem skådisar, salongen är fullsatt och alla förväntasfulla.
Dagens mejlfråga (lite som ungdomsprogrammet Bullen i TV som gick förr) kommer från en kille vars flickvän gjort slut och har en ny. Hon fortsätter dock att träffa mejlskrivaren och de har någon slags relation utan hennes nya killes vetskap. Mejlsskrivaren mår inte bra av detta men älskar sitt ex.
Spelgruppen drar igång med hjälp av publiken för att skapa karaktären som visar sig bli till 25-årige Olle som pluggar på Konstfack. Ett antal scener utspelas och Paula för handlingen framåt genom sina frågeställningar och ibland bryska avbrott då hon verkar anse att spelgruppen gör mindre intressanta saker. Även psykoterapeuten får bidra med sin kompetens som till en början känns väldigt trevande men efter hand tar sig.
Jag sniffar mig till en hel del premiärnerver men imponeras av ensemblens kreativitet då de vid flera tillfällen går in och räddar situationer som ser ut att haverera. Killen med huvudrollen verkar ibland helt lost och totalt stum. Ibland är han dock så äkta och så närvarande i karaktären Olles smärta och svaga självkänsla att jag undrar om han spelar eller är sig själv? Det är alltså berg och dalbana vad gäller improvisationskonsten, som jag upplever det. Men vad vet jag! Jag har inte mer erfarenhet än en helgkurs i improvisationsteater - bortsett från att hela livet ibland känns som en improvisation förstås!
Kul idé med Psykakuten, och jag ska försöka komma loss framöver igen och gå vid åtminstone ett tillfälle till. Det fick fart på min teater- och dramådra som ligger latent ända sedan jag i tonåren gick på Calle Flygares teaterskola. Numera leder jag oftast andra i rollspel då jag i mitt arbete handleder pedagoger eller har utbildningar. Jag ska nog anmäla mig till en teater- eller dramkurs och fylla på lite för egen del igen! Tack Paula McManus och övriga på scen för bra lunchteater och inspiration! Jag och ett par goda vänner brukar ha psykjunta ibland och utöva hypnos och NLP-processer på varandra och samtala om sådant som rör det mänskliga. Det är kul!
//Maria-Pia
Vem som helst kan mejla in frågeställningar som man vill ha hjälp att lösa. Spelgruppen som leds av regissören och samtalsledaren Paula McManus (är det ett taget namn?!) en regissör kan knappast ha ett bättre namn slår det mig nu. Men här finns inget manus eftersom detta är improvisationteater! Med på scenen finns en psykoterapeut och fem skådisar, salongen är fullsatt och alla förväntasfulla.
Dagens mejlfråga (lite som ungdomsprogrammet Bullen i TV som gick förr) kommer från en kille vars flickvän gjort slut och har en ny. Hon fortsätter dock att träffa mejlskrivaren och de har någon slags relation utan hennes nya killes vetskap. Mejlsskrivaren mår inte bra av detta men älskar sitt ex.
Spelgruppen drar igång med hjälp av publiken för att skapa karaktären som visar sig bli till 25-årige Olle som pluggar på Konstfack. Ett antal scener utspelas och Paula för handlingen framåt genom sina frågeställningar och ibland bryska avbrott då hon verkar anse att spelgruppen gör mindre intressanta saker. Även psykoterapeuten får bidra med sin kompetens som till en början känns väldigt trevande men efter hand tar sig.
Jag sniffar mig till en hel del premiärnerver men imponeras av ensemblens kreativitet då de vid flera tillfällen går in och räddar situationer som ser ut att haverera. Killen med huvudrollen verkar ibland helt lost och totalt stum. Ibland är han dock så äkta och så närvarande i karaktären Olles smärta och svaga självkänsla att jag undrar om han spelar eller är sig själv? Det är alltså berg och dalbana vad gäller improvisationskonsten, som jag upplever det. Men vad vet jag! Jag har inte mer erfarenhet än en helgkurs i improvisationsteater - bortsett från att hela livet ibland känns som en improvisation förstås!
Kul idé med Psykakuten, och jag ska försöka komma loss framöver igen och gå vid åtminstone ett tillfälle till. Det fick fart på min teater- och dramådra som ligger latent ända sedan jag i tonåren gick på Calle Flygares teaterskola. Numera leder jag oftast andra i rollspel då jag i mitt arbete handleder pedagoger eller har utbildningar. Jag ska nog anmäla mig till en teater- eller dramkurs och fylla på lite för egen del igen! Tack Paula McManus och övriga på scen för bra lunchteater och inspiration! Jag och ett par goda vänner brukar ha psykjunta ibland och utöva hypnos och NLP-processer på varandra och samtala om sådant som rör det mänskliga. Det är kul!
//Maria-Pia
Vad innebär det att ha befogenhet i lärarrollen - egentligen?
Lyssnade på utbildningsminister Jan Björklund i morse som mötte professor Mats Ekholm i TV-soffan. Ekholm har initierat barnuppropet för att lagstadga barns rätt att utvecklas med lust och trygghet. Jag är en av de över 8000 som skrivit under uppropet.
Björklund har ett ord, utöver ordning och arbetsro, som han hela tiden återkommer till i sin argumentation, han säger att lärarna måste få befogenheter att vidta åtgärder. När jag till slut har hört detta så många gånger att jag känner mig hjärntvättad fromulerar sig en fråga i mitt huvud. Vad innebär det ha att ha befogenhet i lärarrollen? Att jag som lärare har rätt att utöva disciplinära åtgärder i form av bestraffning, utvisning, att jag kan tillkalla hjälp eller vidta stödåtgärnder, att jag får höja rösten, att jag har rätt att veta mer eller bättre än mina elever? Innebär det att jag är en auktorietet, eller att jag är auktoritär? Kan en befogenhet innebära att jag har rätten att kräva adekvat utbildning och handledning för att hela tiden kunna möta de olika behov jag dagligen ställs inför i mitt klassrum? Är befogenhet rätten att få träning och vägledning i konsten att förstå och bemöta barn och ungdomar? Hur skulle det se ut om vi började i den änden, minister Björklund?
Jag har ingen enkel gör så här lösning på skolans utveckling eller samhällets barnsyn, kan någon tro sig ha det? Men jag har en tro och en övertygelse att vi, precis som Ekholm säger, behöver bemöta barn och ungdomar genom att ställa tydliga krav och erbjuda trygghet och närvaro. Att medvetet välja att se, lyssna på, bekräfta, respektera och göra barn delaktiga är en viktig och ibland mödosam väg att vandra tillsammans med både egna och andras barn.
Så frågan är hur gör jag det? Vilket är mitt förhållningssätt? Vad kan jag behöva ändra på i mitt eget agerande eller tänkande för att ännu bättre kunna följa dessa fem livsviktiga principer för att skapa och bevara goda relationer? Se, lyssna, bekräfta, respektera och göra delaktig.
Dessa frågeställningar tar tid att både våga ställa sig och söka möjliga svar till och bör förstås behandlas dels genom självreflektion, dels i samspel med andra. Ingen människa är en ö. Ändå står många lärare ensamma i sina klassrum och förväntas klara av 25-30 elevers olika behov, önskemål, drömmar, fantasier, känslor, tankar och beteenden. Varje stund, varje dag.
Ta en stund och gå tillbaka till din egen skoltid. Vad gjorde och vad sa den lärare du tyckte allra bäst om? Se framför dig hela situationen i klassrummet eller ute på skolgården. Hur minns du lärarens kroppsspråk och gester? Hur lät hans eller hennes röst? Vilka ord användes, var de stöttande eller förmananade? Vilka känslor förknippar du med dina minnen kring den här läraren?
Dagligen bemöts barn och ungdomar av sina lärare vilket sätter djupa spår i dem. De allra flesta är säkert positiva både hoppas och tror jag. Dessa barn kommer precis som du att kunna tänka tillbaka och återkalla minnen av dessa lärare när de blir vuxna. Tyvärr kommer många också att få mindre behagliga minnen om vi formar en skola och ett samhälle som bygger på värdeord som disciplin, ordning, befogenheter och betyg. Vad skulle hända om vi kompletterade dessa ord med empati, trygghet, tillit, självkännedom, glädje och samspel, för att ta några? I min värld kommer dessa viktiga värdeord före de andra, de är kärnvärden som utgör grund och drivkraft för att skapa ordning, arbetstro i klassrummen och förbättrade betyg.
Social och emotionell träning, Livskunskap eller EQ som jag arbetar med är en möjlig väg mot detta eftersom det leder till möten människor emellan och utvecklar relationerna mellan barn, mellan vuxna och barn liksom vuxen-vuxen relationen. Jag tror att många med mig vill göra det möjligt för barn att vara det bästa de kan vara och då är det kanske första steget att jag själv utvecklas till en god förebild. Kanske är det disciplin och tätare betyg som gör det, kanske är det närvaro, att mötas i samtal om livet och att våga träda fram som den man är, med alla sina tankar, känslor och behov. Jag tror att skolan är stor nog för detta. Vad tror du?
//Maria-Pia
Björklund har ett ord, utöver ordning och arbetsro, som han hela tiden återkommer till i sin argumentation, han säger att lärarna måste få befogenheter att vidta åtgärder. När jag till slut har hört detta så många gånger att jag känner mig hjärntvättad fromulerar sig en fråga i mitt huvud. Vad innebär det ha att ha befogenhet i lärarrollen? Att jag som lärare har rätt att utöva disciplinära åtgärder i form av bestraffning, utvisning, att jag kan tillkalla hjälp eller vidta stödåtgärnder, att jag får höja rösten, att jag har rätt att veta mer eller bättre än mina elever? Innebär det att jag är en auktorietet, eller att jag är auktoritär? Kan en befogenhet innebära att jag har rätten att kräva adekvat utbildning och handledning för att hela tiden kunna möta de olika behov jag dagligen ställs inför i mitt klassrum? Är befogenhet rätten att få träning och vägledning i konsten att förstå och bemöta barn och ungdomar? Hur skulle det se ut om vi började i den änden, minister Björklund?
Jag har ingen enkel gör så här lösning på skolans utveckling eller samhällets barnsyn, kan någon tro sig ha det? Men jag har en tro och en övertygelse att vi, precis som Ekholm säger, behöver bemöta barn och ungdomar genom att ställa tydliga krav och erbjuda trygghet och närvaro. Att medvetet välja att se, lyssna på, bekräfta, respektera och göra barn delaktiga är en viktig och ibland mödosam väg att vandra tillsammans med både egna och andras barn.
Så frågan är hur gör jag det? Vilket är mitt förhållningssätt? Vad kan jag behöva ändra på i mitt eget agerande eller tänkande för att ännu bättre kunna följa dessa fem livsviktiga principer för att skapa och bevara goda relationer? Se, lyssna, bekräfta, respektera och göra delaktig.
Dessa frågeställningar tar tid att både våga ställa sig och söka möjliga svar till och bör förstås behandlas dels genom självreflektion, dels i samspel med andra. Ingen människa är en ö. Ändå står många lärare ensamma i sina klassrum och förväntas klara av 25-30 elevers olika behov, önskemål, drömmar, fantasier, känslor, tankar och beteenden. Varje stund, varje dag.
Ta en stund och gå tillbaka till din egen skoltid. Vad gjorde och vad sa den lärare du tyckte allra bäst om? Se framför dig hela situationen i klassrummet eller ute på skolgården. Hur minns du lärarens kroppsspråk och gester? Hur lät hans eller hennes röst? Vilka ord användes, var de stöttande eller förmananade? Vilka känslor förknippar du med dina minnen kring den här läraren?
Dagligen bemöts barn och ungdomar av sina lärare vilket sätter djupa spår i dem. De allra flesta är säkert positiva både hoppas och tror jag. Dessa barn kommer precis som du att kunna tänka tillbaka och återkalla minnen av dessa lärare när de blir vuxna. Tyvärr kommer många också att få mindre behagliga minnen om vi formar en skola och ett samhälle som bygger på värdeord som disciplin, ordning, befogenheter och betyg. Vad skulle hända om vi kompletterade dessa ord med empati, trygghet, tillit, självkännedom, glädje och samspel, för att ta några? I min värld kommer dessa viktiga värdeord före de andra, de är kärnvärden som utgör grund och drivkraft för att skapa ordning, arbetstro i klassrummen och förbättrade betyg.
Social och emotionell träning, Livskunskap eller EQ som jag arbetar med är en möjlig väg mot detta eftersom det leder till möten människor emellan och utvecklar relationerna mellan barn, mellan vuxna och barn liksom vuxen-vuxen relationen. Jag tror att många med mig vill göra det möjligt för barn att vara det bästa de kan vara och då är det kanske första steget att jag själv utvecklas till en god förebild. Kanske är det disciplin och tätare betyg som gör det, kanske är det närvaro, att mötas i samtal om livet och att våga träda fram som den man är, med alla sina tankar, känslor och behov. Jag tror att skolan är stor nog för detta. Vad tror du?
//Maria-Pia
tisdag 10 mars 2009
Tre dalahästar mot himlen
Sitter i mitt nyinredda kontor som har ett litet fönster högt upp ovanför skrivbordet. I fönstret står tre dalahästar på rad och avtecknar sig framför den snövita himlen utanför. Dalahästarna representerar mina rötter, som jag delvis har runt Siljan, denna obarmhärtigt vackra plats där min älskade pappa är född och uppvuxen. Sedan i somras är jag passionerad dalahästsamlare. Jag som nästan aldrig samlat på något, åtminstone inte på länge. Egentligen är jag starkt emot att samla på saker och brukar reta och pika min man, vilken jag anser har svårt att göra sig av med saker. Men nu har jag själv åkt dit på dalahästarna. Jag köpte fyra, fem stycken i somras utöver de vi redan hade hemma! Till min stora glädje fick jag dessutom i inflyttningspresent ta över min morfars gamla slitna dalahäst - med brutet ben och avskavd färg! Tack moster Ingrid!
Min moster heter även hon Gottberg i efternamn. Namnet har vi båda tagit efter min morfar Tage Gottberg (1914-1999). Släktforskning har visat att vi med mycket stor sannolikhet är släkt med "sjörövare Gottberg" som härjade på Gotska Sandön under 1700-talet. Han lurade in skepp att gå på grund genom falska fyrar och plundrade och mördade sedan besättningen. Någon gång på 80- eller 90-talet visades en TV-serie om denne Gottberg med Sven Wolter i huvudrollen. Kanske har jag min vilda sida från denna gren av släkten! Till sommaren ska jag dessutom börja samla på vackra fårskinn - som en länk till min gotländska ådra. Gotland är Gud! Mitt paradis på jorden.
Det var ett tag sedan sist jag bloggade! Min dotter hävdar att man måste uppdatera sin blogg ofta för att få läsare. Hon har säkert rätt. Jag har bara inte mäktat med det. Efter flytten och jobbresan till Emmaboda åkte jag på världens förkylning och bihåleinflammation - som inte ger sig! Jag ställde till och med in en föreläsning i samarbete med Kunskapsdagarna i förra veckan, vilket är någor mycket ovanligt i min värld. Men det kändes inte riktigt okej att stå inför ett par hundra personer och prata om resursrika tillstånd när jag knappt orkade stå på benen. Förlåt till alla er som var anmälda till Är ditt tillstånd en tillgång eller en undergång?
Jag tänker att det handlar en hel del om att sätta gränser när hälsan sviker och vi inte riktigt orkar. Eller så orkar vi fast vi egentligen inte borde. Sen får vi ofta tiofalt tillbaka. Jag tror det är därför min förkylning envist hänger kvar, jag har arbetat och packat upp kartonger och ränt runt på möbel- och inredningsbutiker trots att jag egentligen borde ha legat hemma under en filt.
Men nog om det! Igår fick jag en härlig energikick i form av en workshop som jag höll tillsammans med min kollega Marie, NLP för pedagoger. Vi hade allt ifrån förskolepedagoger till gymnasielärare och hälsoutvecklare med på workshopen som fick härliga 9,8 i snittbetyg. Det är så vansinnigt roligt att hålla NLP utbildningar och jag känner sådan tacksamhet och ödmjukhet inför det faktum att jag lyckas skapa de slags uppdrag och arbetsuppgifter jag verkligen vill ha. Jag får möta och arbeta med människor - som i sin tur arbetar med människor - och som vill utvecklas och lära mer om sig själva och hur de kan bli ännu bättre i sin yrkesroll och privat.
Har jag gjort någor nytt den här senaste tiden då? Jag skulle ju det...varje vecka till och med! Nja...jag måste nog erkänna att flyttstress och sjukdom har fått mig att göra avkall på min iver att stretcha och tänja på den egna hjärnan. Svårt att tänka nytt och göra nya saker när hjärnan mest tycks bestå av snor och värk! Men nya friska tag väntar runt hörnet!
//Maria-Pia, Dalahästlover
Min moster heter även hon Gottberg i efternamn. Namnet har vi båda tagit efter min morfar Tage Gottberg (1914-1999). Släktforskning har visat att vi med mycket stor sannolikhet är släkt med "sjörövare Gottberg" som härjade på Gotska Sandön under 1700-talet. Han lurade in skepp att gå på grund genom falska fyrar och plundrade och mördade sedan besättningen. Någon gång på 80- eller 90-talet visades en TV-serie om denne Gottberg med Sven Wolter i huvudrollen. Kanske har jag min vilda sida från denna gren av släkten! Till sommaren ska jag dessutom börja samla på vackra fårskinn - som en länk till min gotländska ådra. Gotland är Gud! Mitt paradis på jorden.
Det var ett tag sedan sist jag bloggade! Min dotter hävdar att man måste uppdatera sin blogg ofta för att få läsare. Hon har säkert rätt. Jag har bara inte mäktat med det. Efter flytten och jobbresan till Emmaboda åkte jag på världens förkylning och bihåleinflammation - som inte ger sig! Jag ställde till och med in en föreläsning i samarbete med Kunskapsdagarna i förra veckan, vilket är någor mycket ovanligt i min värld. Men det kändes inte riktigt okej att stå inför ett par hundra personer och prata om resursrika tillstånd när jag knappt orkade stå på benen. Förlåt till alla er som var anmälda till Är ditt tillstånd en tillgång eller en undergång?
Jag tänker att det handlar en hel del om att sätta gränser när hälsan sviker och vi inte riktigt orkar. Eller så orkar vi fast vi egentligen inte borde. Sen får vi ofta tiofalt tillbaka. Jag tror det är därför min förkylning envist hänger kvar, jag har arbetat och packat upp kartonger och ränt runt på möbel- och inredningsbutiker trots att jag egentligen borde ha legat hemma under en filt.
Men nog om det! Igår fick jag en härlig energikick i form av en workshop som jag höll tillsammans med min kollega Marie, NLP för pedagoger. Vi hade allt ifrån förskolepedagoger till gymnasielärare och hälsoutvecklare med på workshopen som fick härliga 9,8 i snittbetyg. Det är så vansinnigt roligt att hålla NLP utbildningar och jag känner sådan tacksamhet och ödmjukhet inför det faktum att jag lyckas skapa de slags uppdrag och arbetsuppgifter jag verkligen vill ha. Jag får möta och arbeta med människor - som i sin tur arbetar med människor - och som vill utvecklas och lära mer om sig själva och hur de kan bli ännu bättre i sin yrkesroll och privat.
Har jag gjort någor nytt den här senaste tiden då? Jag skulle ju det...varje vecka till och med! Nja...jag måste nog erkänna att flyttstress och sjukdom har fått mig att göra avkall på min iver att stretcha och tänja på den egna hjärnan. Svårt att tänka nytt och göra nya saker när hjärnan mest tycks bestå av snor och värk! Men nya friska tag väntar runt hörnet!
//Maria-Pia, Dalahästlover
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
