Psykisk ohälsa - eller?

Det skrivs en del i svensk media om den psykiska ohälsan i vårt avlånga land. Enligt en undersökning har andelen ungdomar som uppger att de har besvär med oro, ängslan eller ångest ökat markant mellan åren 1989 och 2005.

År 1989 uppgav 9 procent av tjejerna och 4 procent av killarna mellan 16-24 år att de har dessa tecken på psykisk ohälsa. År 2005 visade smotsvarande undersökning på siffrorna 30 procent för tjejer och 14 för killar! Det är 16 år som skiljer de två undersökningarna åt. Lika lång tid som det tar att växa in i tonårslivet, hamna mitt i livets kanske mest turbulenta period. Plötsligt finns där tankar du aldrig tänkt, känslor på de mest märkliga ställen i kroppen och du gör saker som du sedan kanske får ångra. Impulser är svåra att tygla och känslorna betydligt snabbare än tankarna! Vuxenvärlden är stelbent och tråkig, kompisarna din livlina (förutsatt att du har några och inte är mobbad och utanförställd!). I skolan förväntas du prestera, sitta still på din plats och dessutom fungera tillsammans med människor du inte själv har valt. Fem dagar i veckan, år ut och år in. Då har vi inte ens nämnt att du ska fatta beslut som kan kännas helt avgörande för din framtid så som vad du ska läsa för gymnasieprogram, i vilken skola osv.

Är det konstigt att den psykiska ohälsan ökar? Har den alls ökat? Enligt Lars Dencik som är professor vid universitet i Roskilde, Danmark, men bor i Sverige, bör vi ta rapporterna om den ökande psykiska ohälsan med en nypa salt. Han hävdar att öppenhet, jämlikhet och vad han kallar den svenska lamentationskulturen (klagokultur) spelar roll i dessa undersökningar. I korthet menar han att svensken är öppen och gärna delar med sig av sina problem, han hävdar att skam som känsla till stor del är borta. Vi är jämlika och barn känner väl till sina rättigheter. Detta innebär att vi kräver rättvisa, att jämlikhet skulle leda till att vi alla ska ha lika mycket av allt. Klagokulturen handlar om hur man kommunicerar och ställer frågor till varandra, att det är kulturellt betingat hur vi besvarar frågan "hur mår du?". Det har också att göra med att vi "mår dåligt på en mycket hög nivå", att vi är friskast men samtidigt har störst antal sjukskrivna och långtidssjukskrivna.

Jag tycker generellt sett att man ska ta undersökningar och larmrapporter med en nypa salt, ibland en näve salt. Det är också viktigt att våga lita på sin egen upplevelse och att lyssna till människor i sin omgivning. Jag lyssnar ofta till alla de pedagoger och barnskötare jag träffar i egenskap av föreläsare och handledare runt om i landet. Många är de som med emfas betonar de förändringar de upplevt genom åren. Förändringar av hur barn mår, hur de uppför sig och inte minst på den emotionella nivån. Många barn tycks sakna empatisk förmåga, andra bär på sina föräldrars sorger och besvär och många har svårt att knyta an, känna tillit och att fungera i grupp. Jag har träffat lärare som säger att de måste lära barn att leka tillsammans!

Personligen är jag övertygad om att en förändring måste till och att den har tagit sin början. Många är de pedagoger som dagligen aktivt och medvetet arbetar med att stärka barns sociala och emotionella färdigheter genom Livskunskap, EQ eller social emotionell träning. De är hjältar i vardagen. De finns där när föräldrar inte orkar vara förebilder, själva mår för dåligt eller är för självupptagna. Liksom föräldrar måste finnas för sina barn när någon i skolan eller förskolan brustit och kanske rent av utfört en kränkning. Barn behöver goda vuxna förebilder. Många!

På vilket vis är du en god förebild? Vad vill du utveckla? Vad kan du lära andra?

//Maria-Pia