Vad innebär det att ha befogenhet i lärarrollen - egentligen?

Lyssnade på utbildningsminister Jan Björklund i morse som mötte professor Mats Ekholm i TV-soffan. Ekholm har initierat barnuppropet för att lagstadga barns rätt att utvecklas med lust och trygghet. Jag är en av de över 8000 som skrivit under uppropet.

Björklund har ett ord, utöver ordning och arbetsro, som han hela tiden återkommer till i sin argumentation, han säger att lärarna måste få befogenheter att vidta åtgärder. När jag till slut har hört detta så många gånger att jag känner mig hjärntvättad fromulerar sig en fråga i mitt huvud. Vad innebär det ha att ha befogenhet i lärarrollen? Att jag som lärare har rätt att utöva disciplinära åtgärder i form av bestraffning, utvisning, att jag kan tillkalla hjälp eller vidta stödåtgärnder, att jag får höja rösten, att jag har rätt att veta mer eller bättre än mina elever? Innebär det att jag är en auktorietet, eller att jag är auktoritär? Kan en befogenhet innebära att jag har rätten att kräva adekvat utbildning och handledning för att hela tiden kunna möta de olika behov jag dagligen ställs inför i mitt klassrum? Är befogenhet rätten att få träning och vägledning i konsten att förstå och bemöta barn och ungdomar? Hur skulle det se ut om vi började i den änden, minister Björklund?

Jag har ingen enkel gör så här lösning på skolans utveckling eller samhällets barnsyn, kan någon tro sig ha det? Men jag har en tro och en övertygelse att vi, precis som Ekholm säger, behöver bemöta barn och ungdomar genom att ställa tydliga krav och erbjuda trygghet och närvaro. Att medvetet välja att se, lyssna på, bekräfta, respektera och göra barn delaktiga är en viktig och ibland mödosam väg att vandra tillsammans med både egna och andras barn.

Så frågan är hur gör jag det? Vilket är mitt förhållningssätt? Vad kan jag behöva ändra på i mitt eget agerande eller tänkande för att ännu bättre kunna följa dessa fem livsviktiga principer för att skapa och bevara goda relationer? Se, lyssna, bekräfta, respektera och göra delaktig.

Dessa frågeställningar tar tid att både våga ställa sig och söka möjliga svar till och bör förstås behandlas dels genom självreflektion, dels i samspel med andra. Ingen människa är en ö. Ändå står många lärare ensamma i sina klassrum och förväntas klara av 25-30 elevers olika behov, önskemål, drömmar, fantasier, känslor, tankar och beteenden. Varje stund, varje dag.

Ta en stund och gå tillbaka till din egen skoltid. Vad gjorde och vad sa den lärare du tyckte allra bäst om? Se framför dig hela situationen i klassrummet eller ute på skolgården. Hur minns du lärarens kroppsspråk och gester? Hur lät hans eller hennes röst? Vilka ord användes, var de stöttande eller förmananade? Vilka känslor förknippar du med dina minnen kring den här läraren?

Dagligen bemöts barn och ungdomar av sina lärare vilket sätter djupa spår i dem. De allra flesta är säkert positiva både hoppas och tror jag. Dessa barn kommer precis som du att kunna tänka tillbaka och återkalla minnen av dessa lärare när de blir vuxna. Tyvärr kommer många också att få mindre behagliga minnen om vi formar en skola och ett samhälle som bygger på värdeord som disciplin, ordning, befogenheter och betyg. Vad skulle hända om vi kompletterade dessa ord med empati, trygghet, tillit, självkännedom, glädje och samspel, för att ta några? I min värld kommer dessa viktiga värdeord före de andra, de är kärnvärden som utgör grund och drivkraft för att skapa ordning, arbetstro i klassrummen och förbättrade betyg.

Social och emotionell träning, Livskunskap eller EQ som jag arbetar med är en möjlig väg mot detta eftersom det leder till möten människor emellan och utvecklar relationerna mellan barn, mellan vuxna och barn liksom vuxen-vuxen relationen. Jag tror att många med mig vill göra det möjligt för barn att vara det bästa de kan vara och då är det kanske första steget att jag själv utvecklas till en god förebild. Kanske är det disciplin och tätare betyg som gör det, kanske är det närvaro, att mötas i samtal om livet och att våga träda fram som den man är, med alla sina tankar, känslor och behov. Jag tror att skolan är stor nog för detta. Vad tror du?
//Maria-Pia