Emotioner - motorn för mognad

Jag var på ett heldagsseminarium med Dr Gordon Neufeld igår, en klinisk psykolog från Kanada som var i Sverige för första gången. Ämnet var hur vi ska nå de barn och ungdomar som har inlärnings- och beteendeproblem. Hans tankar ligger så långt ifrån skamvrån och time out man kan komma! Jag hade äran att få äta lunch tillsamman med honom och pedagogdoktorn John Steinberg.

Gordon hämtar mycket från anknytningsteorin och hävdar med bestämdhet att vi inte kan lära ut gott beteende till barn som inte har fått sin anknytningshunger stillad. Barn måste först känna sig säkra, älskade och trygga - först därefter kan vi locka fram viljan att uppföra sig väl. Vem kan lära något samtidigt som man känner sig hotad och inte vet om man är omtyckt?
De jämnåriga är en ständig sårbarhetskanon varför det är så viktigt med vuxna som tydligt visar att de bryr sig om barnet. Få dem att känna att du verkligen bryr dig och älskar dem och du ska få se underverk. Jag tänker spontant på läraren Stavros i TV serien Klass 9A...

Gordon sa mycket tänkvärt igår men jag vill här särskilt lyfta fram vikten av att barn får gråta frustrationens och sårbarhetens tårar och att de verkligen får känna ett misslyckande. Om vi misslyckas utan att känna kan vi inte lära av våra egna misslyckanden. Hur många är det inte som gör om samma sak gång på gång, trots att det inte fungerar?

Man kan mäta tårarnas biokemiska sammansättning och se skillnad på tårar av smärta och tårar av frustration och sårbarhet. Barn behöver tillgång till tårar och en trygg plats där de kan släppa fram dem för att de ska kunna mogna i rätt riktning. Till saken hör att det är hemmet som ska stå för mognaden medan skolan står för socialiseringen. I den bästa av världar.

Vi vet dock att inte alla barn har det hem och den trygghet som där krävs för att kunna mogna i den takt de är ämnade att göra. Därav många av de problemem som visar sig i skolan men inlärnings- och beteendestörningar.

Poängen är att barn måste känna sina känslor, även de svåra! En intuitiv kunskap som gått förlorad hos många av dagens föräldrar som av olika skäl inte vill att deras barn ska uppvisa några svåra känslor. De är ofta rädda för känslor och hämmar dem genom yttre stimulans istället för att bekräfta och locka fram exempelvis tårar.

En annan viktig aspekt är den där hjärnan tillåter barnet att gå från att uppleva endast en känsla/emotion i taget till att kunna uppleva flera, blandade känslor. Det är när vi kan uppleva två känslor samtidigt. Jag kan vara arg på någon som svikit mig och samtidigt förlåta. Jag kan vilja klippa till någon men låta bli eftersom jag också kan känna att det är fel. Ingen fyraåring är kapabel att förlåta någon annan, de har inte hjärna för det! Efter fem års ålder kan de, om de utvecklas i rätt takt ,uppleva dubbla känslor och har då också förmågan att förlåta och uppleva ambivalenta känslor. Alltför många barn hindras dock i sin utveckling och utvecklar heller aldrig den impulskontroll som är så viktig för att vi inte ska skada oss själva eller andra.

Kontentan av det hela är att den emotionella utvecklingen och den så viktiga anknytningen (som självfallet sker på emotionell nivå) är grunden och förutsättningen för att vi ska kunna få barn att må och fungera bra. Jag lovar att föra fram ännu mer om detta under mina föreläsningar och ge konkreta tips på hur du man man göra i relationen tillsammans med barn, ungdomar och vuxna!

Tips! En bok av Gordon kommer på svenska i år, Brain Books/Natur och Kultur!
//Maria-Pia

The Boss

I kväll ska jag återigen uppleve Bruce Springsteen! Det blir femte gången och det är hela 16 år sedan sist!

Första gången var på den legendarsika konserten på Ullevi 2004 då regnbågen omfamnade hela folkhavet i pausen. Veckan därefter liftade jag ner till Frankfurt, köpte svarta biljetter utanför entrén och sprang som en galning över planen för att hamna längst fram. Jag tappade synen precis innan konserten (vätske-, sömn- och matbrist) och vakterna ville lyfta ut mig. Då satte jag mig på gräset och höll det hårdaste jag kunde i stängslet och skrek NEJ, jag stannar! Sakta återvände synen, jag svimmade inte och hade under resten av konserten full service från de snälla vakterna med vatten att dricka.

Tredje gången stod jag på läktaren (!) med dåvarande pojkvännen. Trist.

Fjärde gången kom jag direkt från Arlanda efter att ha bott i Spanien ett år. Min syster och hennes pojkvän tog hand om packningen efter att de hämtat mig vid flyget och jag kastade mig direkt in i folkhavet på Stadion. Jag var totalt pank, hade lånat pengar för att kunna gå på konserten - ja för att ens kunna ta mig hem från Spanien, där jag veckorna innan dessutom hade sett U2 i Madrid. Ung, vild och galen i/av musik!

Ikväll går jag på konserten tillsammans med min älskade man. Vi kommer antagligen att vara lite småsega efter varsin händelserik vecka på jobbet. Vi ska stå på gräset och till min mans förskräckelse kommer jag att tränga miglångt fram. Inte lika ung och långt i från pank blir jag vild och galen ikväll av musiken som jag älskade då jag växte upp. Nostalgi och mycket känsla. Jag börjar nästan gråta redan nu...

//Maria-Pia

Att slå mot sitt eget barn

Aldrig trodde jag väl att jag skulle rikta och satsa en väl avvägd spark rakt mot magtrakten på min egen dotter. Inte heller att jag skulle ge allt jag har för att knuffa henne bort från mig. Men jösses vad befriande - OCH jätteläskigt att gå emot sina allra starkaste modersinstinkter!!! Att slå mot sitt eget barn...

Jag och min dotter Lenita (21 år) var på kick-boxning i går. Första gången för mig. Jag var lite nervös inför att råka få en smäll i ansiktet innan vi började passet. Till saken hör att jag alltid varit "bollrädd" och starkt ogillar att ha något nära ansiktet som känns hotfullt. Det jag inte hade tänkt på var att jag själv förväntades slå och sparka mot mitt barn!!!

Givetvis slår man inte direkt på varandra utan på kraftiga kuddar som sparringpartnern håller upp. Men man ska ändå safta i och rikta sina slag och sparkar mot sparringpartnern som håller i dessa kuddar. I det här fallet mitt eget kött och blod, den jag tillsammans med övriga familjen älskar mest av allt på jorden. Mycket märklig upplevelse...

Jag satte mig dock över det och tog det för vad det var, träning. Det gick och det var både roligt, läskigt och svettigt! Kanonträning - särskilt för mor och dotter kanske! Vi kan från och med nu leva ut våra konflikter i träningshallen, dels våra egna, dels dem vi har med andra människor. Sikta, satsa och slå en rak höger, en vänsterkrok och därefter några snabba uppercuts! Vill du så visualiera den du är arg på samtidigt. Snygga armar på köpet!

//Maria-Pia, boxarmamman

Som katt och hund

I förra veckan var jag i Gävle på en heldagsutbildning med Michael Grinder i ickeverbal kommunikation och ledarskap. Wow! Jag var superfokuserad hela dagen och blev väldigt imponerad av Michaels förmåga att trollbinda publiken. Bra innehåll, konkret, praktiskt och oerhört användbart dessutom! De som läser det jag skriver och bevistar mina utbildningar och föreläsningar kommer garanterat att få ta del av Grinders katt- och hundmetaforer för mänsklig kommunikation! Så sitt vackert, lyft tassen eller klös ifrån - det kommer mer!

PS Michael är bror till John Grinder som tillsammans med Richard Bandler grundade NLP - som, enligt min karta, är världens kanske bästa metoder och förhållningssätt för kommunikation och utveckling!
//Maria-Pia, ICNLP NLP Trainer