The Boss

I kväll ska jag återigen uppleve Bruce Springsteen! Det blir femte gången och det är hela 16 år sedan sist!

Första gången var på den legendarsika konserten på Ullevi 2004 då regnbågen omfamnade hela folkhavet i pausen. Veckan därefter liftade jag ner till Frankfurt, köpte svarta biljetter utanför entrén och sprang som en galning över planen för att hamna längst fram. Jag tappade synen precis innan konserten (vätske-, sömn- och matbrist) och vakterna ville lyfta ut mig. Då satte jag mig på gräset och höll det hårdaste jag kunde i stängslet och skrek NEJ, jag stannar! Sakta återvände synen, jag svimmade inte och hade under resten av konserten full service från de snälla vakterna med vatten att dricka.

Tredje gången stod jag på läktaren (!) med dåvarande pojkvännen. Trist.

Fjärde gången kom jag direkt från Arlanda efter att ha bott i Spanien ett år. Min syster och hennes pojkvän tog hand om packningen efter att de hämtat mig vid flyget och jag kastade mig direkt in i folkhavet på Stadion. Jag var totalt pank, hade lånat pengar för att kunna gå på konserten - ja för att ens kunna ta mig hem från Spanien, där jag veckorna innan dessutom hade sett U2 i Madrid. Ung, vild och galen i/av musik!

Ikväll går jag på konserten tillsammans med min älskade man. Vi kommer antagligen att vara lite småsega efter varsin händelserik vecka på jobbet. Vi ska stå på gräset och till min mans förskräckelse kommer jag att tränga miglångt fram. Inte lika ung och långt i från pank blir jag vild och galen ikväll av musiken som jag älskade då jag växte upp. Nostalgi och mycket känsla. Jag börjar nästan gråta redan nu...

//Maria-Pia